Säsongen är slut nu

I kväll har jag gjort min sista match för säsongen som speaker i innebandy. Det var ju klart redan innan, oavsett hur det skulle gå i matchen, eftersom SM-finalen går i Malmö och jag inte blivit tillfrågad om att vara speaker där. ”Mina” tjejer i Djurgården hade hämtat upp semifinalen från ett 0-2-underläge i matcher till 2-2, och hade nu chansen att avgöra på hemmaplan. Men inte mycket stämde. Det såg nervöst och tafatt ut, och de flesta skotten sköts från nånstans i närheten av mittlinjen – och blev i princip plockpotatis för Rönnbys målvakt, som är alldeles för duktig för att kunna överlistas på det viset.

Och för min del var det också ganska nervöst före matchen. Ovanligt nervöst, faktiskt. Normalt brukar jag vara rätt oberörd, eftersom jag som speaker har en del att tänka på själv, kring matchen, med arrangemanget och sånt jox, och inte riktigt hinner vara nervös för själva matchen. Den skillnaden kände jag när jag, på styrelsens önskemål, satt på läktaren i semi #1 och agerade ordförande. Då var det riktigt nervöst när jag inte hade nåt annat att tänka på. men när jag själv har en uppgift (annat än att bara dricka kaffe och ha en namnskylt på bröstet), så brukar det inte vara nervöst.

Men i dag var det alltså det. Uppenbarligen med rätta, eftersom det till slut blev förlust med 3-5, och följaktligen 2-3 i matcher.

Så nej, det blir ingen SM-final för oss. Det blir ingen resa till Malmö, och det blir varken SM-finalbonus eller SM-guldbonus för klubben. Och i egenskap av ordförande kan jag ju förstås tycka att det är rätt synd, för det hade rent krasst inte varit några jätteproblem att hitta ställen att göra av de pengarna. Även om jag, som kommer från Sveriges kanske mest jämställda sport volleyboll, tycker att det är vansinne och ren och skär 1930-talsidioti att herrlagen som tar sig till SM-final får dubbelt så mycket bonus som damlagen, trots att man spelar exakt lika många matcher i exakt samma höga konkurrens. Kom in i 2000-talet, Svenska Innebandyförbundet!

Hur som helst, den frågan är en ickefråga för oss nu, och helt plötsligt har jag en oplanerad helg den här veckan. Jag som hade sett fram emot både att få uppleva SM-finalhelgen på plats i egenskap av klubbordförande för ett av de deltagande lagen, plus att jag har en väldigt long lost friend i Malmö som jag längtat mycket efter att få träffa.

Istället börjar jobbet inför säsongen 2013/2014 redan i övermorgon. Lite av ett antiklimax…

På tal om innebandy

Kvällens bestyr har varit att agera innebandyspeaker. Det är ju, som en del känner till, SM-slutspel i innebandy just nu, och ”mina” tjejer i Djurgården möter Pixbo Wallenstam i kvartsfinal. Som seriesegrare har Djurgården förstås ett visst favoritskap, men Pixbo har visat sig vara en ganska svår nöt att knäcka. Det var nämligen 1-1 i matcher inför kvällens möte, i och med att Pixbo vann sin hemmamatch i söndags. I dag var det dock inget snack – det blev 7-1 till Djurgården som var bättre i det mesta under större delen av matchen.

För min egen del lyckades jag i princip undvika att säga fel, vilket man väl får se som den största framgången jag kan uppnå i en enskild match. Jag råkade i och för sig säga 13:07 en gång när jag menade 13:20, men det är petitesser i sammanhanget. Dessutom lyckades jag balansera mina två uppgifter jag har under en match ganska väl. Förutom att vara speaker är jag ju klubbordförande också, vilket ju kanske inte är jätteenkelt att vara när man är låst vid speakerfunktionen större delen av matchen. Men man får ta tillfället i akt att mingla lite före och efter matchen och i pauserna, istället.

Nu står det ju 2-1 i matcher till Djurgården, vilket innebär att det finns chans att avgöra och ta sig till semifinal genom en seger på bortaplan på fredag. Och som av en händelse råkar jag vara i Göteborgstrakten på fredag, så planen är att åtminstone försöka se en del av matchen på kvällen. Vi får väl se hur det går; oturligt nog visade det sig att de inte kommer att spela i den hall som ligger 500 meter från där jag kommer att bo, utan mitt inne i Göteborg. Vi får väl se hur det funkar att ta sig dit när jag inte har nån bil med mig…

Ni kan kalla mig herr ordförande

Som en del kanske kommer ihåg är jag ju sedan i höstas speaker för Djurgårdens innebandydamer i Superligan. Innebandy, ska väl erkännas, har ju inte riktigt varit min sport annat än något man spelade på idrottslektionerna i skolan, där man alltid hade otur och fick en av de där töntiga mjuka klubborna. Men jag har lite bättre koll på hur man berättar för publiken vem som gör mål – och det var väl det som i första hand fällde avgörandet när jag ombads att ta uppdraget.

Hur som helst, läget i klubben har varit lite turbulent, av olika orsaker – läs mer här – och det finns en hel del att jobba på, kan man säga. Och i samband med hemmamatchen i fredags fick jag frågan om jag ville ta en plats som ordinarie ledamot i styrelsen. Nu har jag ju en del erfarenhet från olika styrelser, allt från elevråd och politiska nämnder, till idrottsklubbar, så frågan i sig skrämde ju inte – men sen var det ju det där med dels om jag har tid, dels om det inte är en alltför jobbig utmaning.

Jag valde att fundera på saken, och frågan togs upp igen i tisdags eftermiddag. Och då hade jag bestämt mig för att anta utmaningen att bli ledamot. ”Bra!”, fick jag till svar. ”Skulle du kunna tänka dig att ta ordförandeklubban?”.

Nu ska man ju betänka att ordförandeposten är lite av ett annat uppdrag än att vara vanlig ledamot. Visst, de gånger jag suttit i olika styrelser har jag både inspirerats (och i vissa fall avskräckts) av olika ordföranden och deras ageranden, och (naturligtvis, som det kontrollfreak jag är) funderat på hur jag själv skulle ha velat sköta den sysslan. Men då har det ändå varit ganska ”enkla” uppdrag i redan fungerande organisationer. Nu säger jag inte att DIF Innebandys organisation inte fungerar, utan snarare är det ju ett faktum att det finns en del ekonomiska ärenden att brottas med – och det är om inte annat en ganska stor utmaning.

Speciellt blir utmaningen mentalt ganska stor om man får frågan om ordförandeposten två timmar innan årsmötet…

Men jo, jag funderade länge (allt är ju relativt, med två timmars tänkemarginal) och hårt på det där, men när funderandet övergick i nån form av punktande av alla de saker jag behövde bekanta mig med och ta tag i, så var det nog redan rätt avgjort att jag skulle tacka ja. Även om promenaden till möteslokalen kantades av ”vad ger jag mig in på?”-funderingar.

Men vi vet ju att jag den senaste tiden har valt att utmana mig själv på flera olika områden, så varför inte detta också…?

Jag var i alla fall tvungen att avvika från mötet mitt under den intensiva ekonomiska diskussionen, eftersom jag ju egentligen hade andra planer för kvällen, så jag hann bara presentera mig lite snabbt innan jag sprang iväg, och var aldrig med under själva valet – men tydligen blev det jag ändå, som numera är ordförande för Djurgården Innebandy.

Där ser man.

Helger och förkylningar – ingen bra kombination

Den gångna helgen lyckades jag sammanfatta på tre rader i en facebookstatusuppdatering, men något mer nyanserat uttryckt kan man väl konstatera att den där förkylningen som startade redan i början av förra veckan gjorde sitt till för att förstöra helgen lite grann. I lördags var det meningen att jag skulle göra mitt första femkilometerslopp på fjorton år, och i nån form av illusion att jag dessutom kanske till och med skulle komma ner mot det där personliga tävlingsrekordet på distansen – men nu kändes förkylningen för allvarlig för att ens starta.

Jag var ju och tränade volleyboll i onsdags med hosta och allmänt vimsigt huvud – vilket kanske inte var det smartaste jag kunde göra med tanke på hur mycket på topp man behöver vara för att inte vara för dålig i det där laget. Min insats var kanske inte riktigt den bästa, om man säger så. Och det blir ju lite extra jobbigt, dels för att jag fortfarande är i den där första-intrycket-fasen eftersom vi tränar så sällan, och jag var i Piteå en vecka, dels för att man efter träningen börjar prata om att ”ja, det var en italienare som tränade med Herrar A, men som var lite ringrostig – vad tror ni, har vi nån plats för honom hos oss?”, och alla blir lite skeptiska eftersom vi är 12-13 stycken på träningarna redan…

Men om vi säger tack men nej tack till den nye killen, kanske?

Hur som helst, några som i högsta grad säger tack men ja tack är folk inblandade i Djurgården Innebandy. Jag gjorde ju min första match som speaker för damlaget i Svenska Superligan där i lördags, och fick en massa komplimanger både i samband med själva matchen, och under middagen på en krog efteråt. Jag mår ju alltid bra av lite ego boost, så jag klagar inte.

Vi satt rätt länge på den där krogen efteråt, och i takt med att maten tog slut och ölen fortsatte komma in, så visade det sig dessutom att jag är gay! Vilket var mer än jag visste, men tydligen florerar såna rykten i de där sammanhangen. Intressant. Dock kan jag å det bestämdaste dementera det. De som har läst det här inlägget om den blivande Puman i Mitt Liv vet nog om det redan… Inte en endaste kille i sikte där.

Tydligen får jag ganska mycket betalt som speaker också, enligt andra rykten. Och det är ett rykte jag önskar att jag inte behövde dementera. Siffror som 10 000 kr/match har tydligen nämnts, och, eh… ja tack, det vore trevligt. Men om inte annat är det ju en komplimang på så vis att folk skulle ju inte tro att det är sant om jag i deras ögon inte skulle kunna vara värd det.

Förutom en spontanfika med Kej, som var in the neighborhood på söndagseftermiddan, har jag egentligen mest ägnat söndag och måndag åt att vara förkyld. Det är lite av ett heltidsjobb det också. Med obetald övertid. I går var jag dock tvungen att ta lite ledigt från jobbet som förkyld, eftersom den gamla soffan och lite annat jox behövde flyttas till återvinningscentral. Det är meningen att jag ska få hit en ny soffa i dag, och min lägenhet har liksom inte riktigt plats för två soffor…

Bortförklaringar och yada yada yada

Okej. Det var en månad sen sist. Låt oss konstatera att en detaljerad redogörelse av den senaste månaden skulle bli alldeles för lång för att nån skulle vilja läsa – eller för den delen skriva – den, så jag konstaterar helt enkelt att beachtouren har hunnit ta slut och att det har gått alldeles för fort, plus att det har (uppenbart) varit en hel del att göra även efter detta, som har tagit tid från bland annat det här med bloggande.

Anyway. Nu börjar väl livet övergå mer i höstgöromål (även om det eventuellt kan finnas en del sommarrelaterade aktiviteter så sent som i slutet av oktober, men det kan vi återkomma till om det blir definitivt), och rent yrkesmässigt handlar det faktiskt om – innebandy. Jo, ni läste rätt. Undertecknad ska bli innebandyspeaker på regelbunden basis, är det tänkt, och tack vare min relativt långa historia som hockeyspeaker blev jag kontaktad med frågan om jag var intresserad av att återknyta bekantskapen med den där blå-gul-röda klubben och ta över som speaker för deras damlag i innebandyns högsta serie.

Och eftersom frågan var kryddad med diverse komplimanger får både min röst och min professionalitet på arenan, så var det förstås svårt att tacka nej. Så om allt går som det ska, så blir det debut* den 22 september i Eriksdalshallen.

Den lördagen kommer jag för övrigt också att springa Solsidan Runt, fyra timmar dessförinnan, så med lite tur kanske jag rent av kommer med ett nysatt personligt rekord på 5 kilometerstävlingslopp. Och apropå tävling är det redan nu på lördag dags för nästa lopp. Då handlar det om Kistaloppet, 10 km runt Kista och Akalla, bland annat in genom Kista Galleria. Ett coolt lopp som jag trivdes bra på redan förra året, och som blir en bra värdemätare för hur jag ligger till formmässigt just nu. Och jo, det känns för övrigt ganska bra i kroppen, så jag har ganska bra förhoppningar om en god möjlighet att sätta ett personligt mästerskapsrekord (förra året gjorde jag 53:18).

——————–

*Debut är ju egentligen att ta i eftersom jag gjorde ett antal tillfälliga inhopp redan för några år sen, men debut som ordinarie blir det åtminstone.