När åtta år långa drömmar slås i kras

Det var ganska exakt åtta år sen, under senhösten 2005, som idén att skapa en webb-tv-kanal föddes. Då var tanken att göra lite inslag och filma lite matcher för Vallentuna Volley och på så vis skapa en klubb-tv. I månadsskiftet januari/februari 2006 publicerades det första inslaget, från Vallentunas derby-bortamatch i Sollentuna. Men ganska snart stod det klart att det i vanlig ordning inte går att göra någonting halvdant, så när Vallentuna senare hade spelat färdigt i SM-slutspelet, och det fortfarande spelades ett gäng matcher på andra håll i Sverige, insåg jag och dåvarande sambon att det är väl lika bra att satsa på att bevaka hela Sverige då, till nästa säsong.

Sagt och gjort, och från att ha bevakat ett lag hade vi nu helt plötsligt tjugo lag att hålla reda på, i och med att herrarna blev del av det hela också. Och ganska snabbt väcktes idén om att ”tänk om man kunde livesända verkligen alla matcher i elitserien på Volleykanalen!”. Just då var det rent befängt, eftersom livestreaming var både dyrt (2 500 kr per match löd t ex en offert som kom in) och ganska meckigt på grund av ofta dåliga förutsättningar med internetanslutning. Så det förblev en utopi.

Visserligen har det gjorts en hel del livesändningar genom åren, framför allt under säsongen 2010-2011, då ett 40-tal matcher livesändes (förvisso fortfarande med varierande anslutningskvalitet) under inomhussäsongen och drygt 100 beachvolleymatcher den följande sommaren. Men det var ändå en bra bit kvar till att alla 230-ish inomhusmatcher (inklusive slutspel) och dåvarande ungefär lika många beachtour-matcher skulle gå att se live. Fortfarande för dyrt och administrativt överväldigande.

Därför var det med stor glädje och förhoppning jag i våras upptäckte lösningen på alla mina problem. En nyutvecklad streamingportal som dels på ett enkelt sätt skulle fixa både livesändning och arkivering av matcher, dels möjliggöra att involvera klubbarna själva i att för en billig penning på egen hand livesända samtliga sina hemmamatcher som inte visades i huvudsändningen – och dels fixa så att alla involverade kunde gå plus på hela grejen via reklaminslag och Pay Per View. Plötsligt hade den tekniska utvecklingen kommit ikapp mina visioner, och dessutom uppenbarade sig en möjlighet att kanske få tillbaka en del av alla de där pengarna som jag plöjt ner i Volleykanalen genom åren (jag törs inte räkna ut exakt vad det kostat under alla dessa år, men det är ett sexsiffrigt belopp, i alla fall). Hurra!

Under sommaren som gått har därför det nya systemet testats och utvecklats, och Pay Per View har försiktigt introducerats (visserligen med lite gnäll från tittare som tidigare varit bortskämda med att få allting gratis), och långsamt byggts upp för att hitta en bra nivå där varje sändning kan både stå för sina egna kostnader och även generera en intäkt utöver det så att produktionerna kan utvecklas ytterligare. Och nu känns det som om det finns ett fungerande koncept, som med lite större personalstyrka och bra planering, skulle kunna göra en bra insats både för Volleykanalen och för de enskilda klubbarna.

Dock raseras ju hela denna åttaåriga uppbyggnadsfas i bokstavligt talat sista stund genom att Volleykanalen nu plötsligt inte får sändningsrättigheter till volleyboll på elitnivå varken inomhus eller på beachen. Det som aldrig tidigare (med några få undantag) varit något problem – men nu när allting annat är ”på plats”, så att säga, så faller allting på att Viasat, uppbackade av SOK, dyker upp och ber om rätten att få sända. Volleykanalen, och samarbetspartnern Solidtango, presenterade ett upplägg för volleybollförbundet redan i våras, i samband med VM-kvalet för herrar i Halmstad, där det var premiär för sändningarna via den nya portalen. Upplägget innebär att Volleykanalen skulle producera en huvudsändning från varje omgång i både herrarnas och damernas elitserie, och att klubbarna själva skulle erbjudas att hyra in sig på varsin egen underkanal, där man kunde livesända alla sina hemmamatcher som inte går i huvudsändningen, och dels administrera sin egen reklam i sändningen, dels få intäkter via Pay Per View direkt till klubben – ett upplägg som skulle generera hyfsade intäkter för de klubbar som gör bra sändningar och bra marknadsföring.

Processen att göra klart det här så att jag kunde börja på allvar sälja in idén hos klubbarna, drog ut på tiden över sommaren när volleybollförbundet gick på semester, och ganska nyligen kom beskedet att en ”annan aktör” plötsligt också var intresserade, och tydligen fick förtur på en uppgörelse. När jag klurade ut att det var Viasat som var den här andra aktören så kändes det ju som om det var rätt kört redan från början. ”David mot Goliat” var min liknelse på Twitter, men det var ju egentligen ganska fel, i och med att David i det här fallet fick ägna matchen åt att vänta utanför dörren.

Volleykanalen står ju och faller så att säga lite med möjligheten att sända volleyboll, det säger sig ju självt. Det är lite nackdelen med att driva en så nischad kanal. Man kan ha ett hur bra fungerande koncept som helst, men har man inte tillgång till ”råvaran” så blir det aldrig någon bra slutprodukt. Så just nu känns det ungefär som att man jagat regnbågens slut i flera år, och när man äntligen kommer fram visar det sig att krukan precis har blivit tömd.

Och ja, jag är jäkligt bitter, det går inte att komma ifrån (även om det var ännu värre i går). Volleybollen har på nåt sätt varit kvinnan i mitt liv sedan tonåren, som jag har spenderat sju dagar i veckan, 16 timmar per dygn, med att tänka på och leva med i olika former, och nu känner jag det lite som om jag blivit lämnad vid altaret efter att vi haft åtta rätt bråkiga års förlovningsperiod. Den bittra delen av mig vill bara säga ”ah, fuck it!” och lägga ner allt vad Volleykanalen heter och säga upp bekantskapen med volleyboll.

Men sedan finns det en entreprenörsdel av mig som är tillräckligt dum i huvudet för att ha några alternativa spår som den vill utforska istället. Dessa två personligheter sitter just nu i segdragna förhandlingar medan jag själv sitter i soffan och funderar över mitt liv…

Hallå, äller?

Helgen tillbringades i Göteborg. Första deltävlingen av sex på Swedish Beach Tour spelades på Kanaltorget, så jag susade ner redan i torsdags för att kunna rigga alla grejer i lugn och ro och sova ut innan det var dags för sändning. Betydligt trevligare än att gå upp vid halv tre på natten för att köra ner och vara framme på fredagsmorgonen…

Och det var definitivt kul att vara igång igen. Volleykanalen har ju legat lite i träda under vinterhalvåret, av olika anledningar, så nu blir jag lite som ett barn på Gröna Lund när det äntligen är dags att köra fullt ut igen. Speciellt när vädret ser ut som här till höger, när man kommer fram. Och när man dessutom möts av en massa glada människor som tycker att det är roligt att man är där.

Nu visade det sig i och för sig dels att det där fina vädret inte höll i sig under hela helgen, och att jag i ivern att komma iväg hemifrån (och att komma undan flocken av p-vakter som kretsade kring min bil när jag packade inför avresan) lyckades glömma en av de färdigpackade lådorna. Jag höll på och riggade grejerna, och letade efter en förlängningsdosa, och tänkte att ”men jag vet ju att jag packade ner den!”, och efter ett tag så insåg jag att jodå, jag hade packat ner den – den ligger i samma låda som all ljudutrustning och fyra av fem videokameror, samt stillbildskameran – femtio jävla mil härifrån! Så det blev lite specialkopplingar och sådär, för som tur var så hade jag en del extragrejer med mig som jag normalt inte borde behöva, men som nu kom ganska väl till pass.

Så det blev sändning, i alla fall, även om det inte alls blev på så sätt som jag hade tänkt. För egentligen skulle jag ju ha gjort en flerkameraproduktion under finaldagen, plus spelarintervjuer efter varje match under hela helgen, och lite andra grejer runtomkring, som jag hade några lösa planer på. Men å andra sidan fick jag ingen som kunde hjälpa mig med grafiken till sändningen, och se till så att rätt poängställning fanns i rutan hela tiden, så det fick jag ju göra själv, och då hade jag ju ändå inte haft tid att göra nån av de andra grejerna eftersom jag var tvungen att vara inom armlängds avstånd från sändningsdatorn så länge det spelades matcher.

Jag fick planera mina toabesök noga, kan jag avslöja…

Men fördelen med en lite knackig inledning är ju att det finns utrymme för förbättringar. Min personliga målsättning för vad jag än tar mig för, är ju att alltid vara lite, lite bättre än gången innan, så nu i kommande helgen i Båstad kommer jag förstås att sikta på att toppa insatsen från Göteborg.

Förhoppningsvis resonerar vädret likadant, för det var rejält regnigt vid vissa tillfällen. Så mycket så att jag beslutade mig för att dra lite kablar in i ett tält bakom läktaren och stå där istället.

Det var rätt ensamt ibland, och man fick inte alls samma känsla för matcherna, men när regnet smattrade mot taket var jag rätt glad för mitt val ändå. Men under finaldan blev det soligt efter ungefär hälften av matcherna, så då bestämde jag mig för att chansa och flytta ut på läktaren igen. Och jag klarade mig faktiskt från regn.

Och jag hörde inget alls från min kattvakt Hanna, förutom att jag fick den här bilden i torsdags, så jag antar att allt har gått bra. Jag ska hämta hem honom i kväll, tänkte jag. Om han nu vill följa med hem; Hanna hade visst mutat honom med godis. Nu är ju tanken i och för sig att han ska bo i Märsta ett par veckor framöver (min katt kommer att bli en globetrotter), men vägrar han flytta från Hanna så får han väl stanna där…

Själv kom jag hem till Stockholm vid halv tolv i går kväll och möttes av en ganska trevlig syn när jag kom upp på Västerbron:

Den här synen när jag kom hem var ju kanske inte riktigt lika trevlig…