Nytt tävlingspersonbästa!

I dag var det dags för årets andra löptävling – Kungsholmen Runt, 10-kilometersvarianten. Och som de som följt mina vedermödor via Facebook och Twitter redan vet, så realiserades vinsten i vadet mot Kej förra helgen. Vi var runt på skoshopping, och efter ett antal timmar (som förvisso även inkluderade en massa skvaller om helt andra saker) så blev det ett par Saucony Grid Type A5. Jag premiärtestade dem i onsdags, och kunde nöjt konstatera att de nog kapade 15-16 sekunder per kilometer, och gav heller inget som helst skavsår trots att de var nya, så beslutet att använda dem på dagens lopp var enkelt.

922822_10151469422228889_1097960324_n

På förhand hade jag ändå ingen som helst uppfattning om vad jag skulle kunna få för tid. Jag gissade i och för sig att skorna plus mycket bättre väderförhållanden skulle ge mig en bättre tid än på Premiärmilen, men för att inte vara alltför optimistisk och riskera att bli besviken, så tänkte jag mig en tid runt 52 minuter. Visserligen hade testrundan på fem kilometer i onsdags gett en snittid under 5 min/km, men ändå.

Men den bedömningen visade sig vara alldeles för pessimistisk! Första kilometern gick på 4:37 – trots att jag fick lite strul med Runkeeper och var tvungen att tillbringa de första 200 metrarna med att fippla med telefonen för att få igång tidtagningen. Sen rullade det på förvånansvärt bra, och när jag hade en snittid på 4:50 efter 5 km insåg jag att jag inte bara hade en liten chans att förbättra mitt tävlingspersonbästa, utan jag hade också en mikroskopisk chans att gå i mål under 50 minuter (jag räknade med att andra halvan skulle gå långsammare än första, därav tveksamheten). Men den där riktiga energidippen kom liksom aldrig. Trots att jag ibland tyckte att jag tog det lugnt så höjdes aldrig snittiden mer än till 4:56-4:57, och när jag hade 1 km kvar till mål och fortfarande låg på 4:57 insåg jag ju att det skulle gå vägen!

Med andra ord, ett prydligt nytt personbästa på tävling med 1:10 gav 49:47 i sluttid, och den förhatliga 50-minutersgräsen är därmed bruten i tävlingssammanhang! Jag räknar mig i och för sig inte alls lika snabb – ännu? – som 2006, då jag gjorde träningsrundor på 45-46 minuter, och tävlings-PB:t sattes på ett sedvanligt överfullt och trångt Midnattsloppet. Men om inte annat är det en stor framgång för att vara så här tidigt på säsongen, och det ser plötsligt betydligt ljusare ut för möjligheten att komma neråt 45 minuter på Hässelbyloppet i oktober.

Resultat

Hurra!

Nu är det Blodomloppets 5-kilometersversion som gäller nästa gång, om exakt en månad.

Annonser