Säsongen är slut nu

I kväll har jag gjort min sista match för säsongen som speaker i innebandy. Det var ju klart redan innan, oavsett hur det skulle gå i matchen, eftersom SM-finalen går i Malmö och jag inte blivit tillfrågad om att vara speaker där. ”Mina” tjejer i Djurgården hade hämtat upp semifinalen från ett 0-2-underläge i matcher till 2-2, och hade nu chansen att avgöra på hemmaplan. Men inte mycket stämde. Det såg nervöst och tafatt ut, och de flesta skotten sköts från nånstans i närheten av mittlinjen – och blev i princip plockpotatis för Rönnbys målvakt, som är alldeles för duktig för att kunna överlistas på det viset.

Och för min del var det också ganska nervöst före matchen. Ovanligt nervöst, faktiskt. Normalt brukar jag vara rätt oberörd, eftersom jag som speaker har en del att tänka på själv, kring matchen, med arrangemanget och sånt jox, och inte riktigt hinner vara nervös för själva matchen. Den skillnaden kände jag när jag, på styrelsens önskemål, satt på läktaren i semi #1 och agerade ordförande. Då var det riktigt nervöst när jag inte hade nåt annat att tänka på. men när jag själv har en uppgift (annat än att bara dricka kaffe och ha en namnskylt på bröstet), så brukar det inte vara nervöst.

Men i dag var det alltså det. Uppenbarligen med rätta, eftersom det till slut blev förlust med 3-5, och följaktligen 2-3 i matcher.

Så nej, det blir ingen SM-final för oss. Det blir ingen resa till Malmö, och det blir varken SM-finalbonus eller SM-guldbonus för klubben. Och i egenskap av ordförande kan jag ju förstås tycka att det är rätt synd, för det hade rent krasst inte varit några jätteproblem att hitta ställen att göra av de pengarna. Även om jag, som kommer från Sveriges kanske mest jämställda sport volleyboll, tycker att det är vansinne och ren och skär 1930-talsidioti att herrlagen som tar sig till SM-final får dubbelt så mycket bonus som damlagen, trots att man spelar exakt lika många matcher i exakt samma höga konkurrens. Kom in i 2000-talet, Svenska Innebandyförbundet!

Hur som helst, den frågan är en ickefråga för oss nu, och helt plötsligt har jag en oplanerad helg den här veckan. Jag som hade sett fram emot både att få uppleva SM-finalhelgen på plats i egenskap av klubbordförande för ett av de deltagande lagen, plus att jag har en väldigt long lost friend i Malmö som jag längtat mycket efter att få träffa.

Istället börjar jobbet inför säsongen 2013/2014 redan i övermorgon. Lite av ett antiklimax…

Annonser

På tal om innebandy

Kvällens bestyr har varit att agera innebandyspeaker. Det är ju, som en del känner till, SM-slutspel i innebandy just nu, och ”mina” tjejer i Djurgården möter Pixbo Wallenstam i kvartsfinal. Som seriesegrare har Djurgården förstås ett visst favoritskap, men Pixbo har visat sig vara en ganska svår nöt att knäcka. Det var nämligen 1-1 i matcher inför kvällens möte, i och med att Pixbo vann sin hemmamatch i söndags. I dag var det dock inget snack – det blev 7-1 till Djurgården som var bättre i det mesta under större delen av matchen.

För min egen del lyckades jag i princip undvika att säga fel, vilket man väl får se som den största framgången jag kan uppnå i en enskild match. Jag råkade i och för sig säga 13:07 en gång när jag menade 13:20, men det är petitesser i sammanhanget. Dessutom lyckades jag balansera mina två uppgifter jag har under en match ganska väl. Förutom att vara speaker är jag ju klubbordförande också, vilket ju kanske inte är jätteenkelt att vara när man är låst vid speakerfunktionen större delen av matchen. Men man får ta tillfället i akt att mingla lite före och efter matchen och i pauserna, istället.

Nu står det ju 2-1 i matcher till Djurgården, vilket innebär att det finns chans att avgöra och ta sig till semifinal genom en seger på bortaplan på fredag. Och som av en händelse råkar jag vara i Göteborgstrakten på fredag, så planen är att åtminstone försöka se en del av matchen på kvällen. Vi får väl se hur det går; oturligt nog visade det sig att de inte kommer att spela i den hall som ligger 500 meter från där jag kommer att bo, utan mitt inne i Göteborg. Vi får väl se hur det funkar att ta sig dit när jag inte har nån bil med mig…

Vi får jobba lite på frekvensen här

Det här att jag publicerar ett inlägg i månaden känns ju inte superbra jobbat, direkt. Det är snarare direkt kontraproduktivt eftersom det riskerar att bli C-uppsatser av det hela om jag ska undvika att utelämna nåt – och då är det ju ändå ingen som orkar läsa. Knappt ens jag själv om två år.

Anyway, för att göra en lång historia kort så sen sist har jag haft fest. Den försenade födelsedagsfesten blev av – hantverkaren gjorde ju klart det sista i lägenheten åtta timmar innan festen skulle börja. Festen blev i vanlig ordning en orgie av irrelevanta diskussioner, med relevanta människor. Nya människor fick dessutom lära känna varandra och visade sig i några fall trivas väldigt bra ihop – och mitt i alltihop dök en av mina kusiner väldigt otippat upp och började jämföra sin näsa med min. Typ. Fröken Kej noterade nämligen det hon kallade för ”den Gustafssonska rynkan” mellan ögonbrynen på oss båda, och därav utbröt jämförelser mellan likheter och olikheter i övrigt. Jag vet inte om nån vann. Jag tror inte det.

Och så har jag varit i Holland. Eller Nederländerna, som den här instruktionsvideon med all önskvärd tydlighet påpekar att det heter.

Fast ska man vara riktigt noga så har jag ju varit i Holland, eftersom Rotterdam ligger i Zuit-Holland. Sen blev det ett oavsiktligt avslutningsdygn i Amsterdam, också. Men det kan vi återkomma till. För helgen i Rotterdam var trots allt The Main Attraction, och innehöll en hel del turistande. Min värdinna Z hade ordnat ett relativt späckat program som innehöll såväl sightseeing till landets äldsta stad (vilket syntes på husen som hade alldeles sneda väggar. På riktigt), och konsert med en för mig okänd gitarrist som visade sig vara väldigt duktig (men som också hade en extremt tacksam publik som jublade bara han gjorde diverse konstiga ljud, så länge det gjordes genom fingerfärdighet på gitarr och andra instrument), som en helkväll på Rotterdams muséer. Vi hann till och med se Argo på bio under en kall och regnig promenadeftermiddag.

Sen skulle jag ju åka hem, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Väl på plats på flygplatsen Schiphol i Amsterdam visade det sig att helgens dyrbaraste lektion skulle äga rum. Det är tydligen inte okej att komma till gaten 10:22 om planet ska gå 10:30, för även om jag ser planet genom fönstret där det står kvar vid änden av gate-tunneln, så stängde de gaten två minuter tidigare och då kan de ju inte bara öppna igen och släppa ombord mig på planet. Hur skulle det se ut, liksom? Nä, då fick jag istället gå till en annan disk och först försöka boka om biljetterna, och sen när det visade sig att de inte var ombokningsbara, och den enda biljett de kunde erbjuda ur sitt eget system var en businessklassbiljett för 891 euro, så fick jag försöka boka själv online, och insåg att enda alternativet var ett flyg som skulle gå klockan 21:00.

Nästa dag.

Och jag hade ju både jobb och annat inbokat under eftermiddan och kvällen, så det blev både en extra utgift plus en utebliven intäkt. Onödigt. Totalt blev det 34 ½ timme extra i Amsterdam, varav alldeles för många spenderades på flygplatsen. Enda fördelen med det är att om nån vill veta var Albert Heijn-butiken ligger, vad kaffet i automaten kostar eller hur man på korrekt holländska uttalar flygplatsens namn, så är jag rätt person att fråga.

Nåväl, det är okej att håna mig lite grann för det här nu.

Så där, nu får det räcka. För det är trots allt också ett litet äventyr som säkert kan vara spännande att berätta för barnbarnen sen. Jag är glad att jag ärvt min pappas lugn och inte stressade upp mig speciellt mycket under hela den här tiden, utan mer gick den lösningsorienterade vägen hela tiden. Jag ville ju inte bli en sån där skrikare som man ser i dokusåporna från olika flygplatser, som tror att saker ska lösa sig bara de blir tillräckligt arga på såna som inte gjort nåt fel.

Hur som helst, vi lämnar ämnet och fokuserar på SM-slutspel istället. För nu har det börjat på alla möjliga håll. I år är jag ju mest engagerad i innebandyns slutspel, i egenskap av speaker för Djurgårdens damer – men volleybollen ligger mig ju som de flesta vet varmt om hjärtat och även om Volleykanalen har blivit väldigt styvmoderligt behandlad (även) den här säsongen så finns det ju ändå en liten önskan om att hinna göra några matcher under slutspelet. Vi får se vad som hinns med (och, såklart, vad det finns pengar till). Jag har ju om inte annat upplevt minst en avgörande SM-final på plats varje år sen 2008, så det vore dumt att bryta den trenden redan nu…

Lite allmänt jox och sånt

 snodroppar1

Måste bara dela med mig av lite vårtecken. Snödropparna på bilden ovan stod i en häck på Vallentuna kyrkogård i lördags. Aj lajk.

Och ja, jag var på kyrkogården för att det var årsdagen av pappas död, så mamma och jag var där med lite blommor och ett ljus (som förvisso inte syntes så bra vid två på eftermiddagen..). Helt otroligt att det faktiskt är två år sen!

För att övergå till lite roligare saker så är ju volleybollslutspelet inne i sin mest intensiva period just nu. Det innebär ju bland annat att undertecknad får åka land och rike runt och kommentera en massa bra matcher, och så värst mycket bättre än så kan man ju inte ha det. Det skulle vara om vi sände alla matcher då, istället för bara match 3 i varje slutspelsnivå. Jag hoppas i alla fall på att det ska bli lite oftare när det drar ihop sig till semifinaler och framför allt finaler – men det är ju Eurosport som avgör vad det finns pengar till. Det är väl hur som helst rimligt att anta att herrfinalspelet kommer att utspelas till stor del i Halland, så min tanke är att om vi sänder både match 3 och även de eventuella matcherna 4 och 5 från herrfinalen (vilket skulle innebära matcher sön-tis-tors 15-19/4), så kommer jag att bo kvar där nere nånstans, istället för att åka 120 mil i bil fram och tillbaka varannan dag… Så kan jag ju kanske passa på att hälsa på ex-J och luddskallarna också, och se om de känner igen mig fortfarande (ja, att ex-J ska göra det hoppas jag ju verkligen, men med katterna vet man ju inte… Roffe låg ju och kurade under soffan hela tiden när jag var där senast).

rutor2Dagens överdrift stod ventilationsfirman som ska sköta våra värmepannor här i huset för. ”Vi behöver tillträde till lägenheterna 08:00-16:00 med paus för lunch 11:00-11:45 under tisdag 24 mars”. Det kom en kille hit vid 09:25, och när klockan var 09:52 sa han att han var klar…

haremsbyxarutor2Seriöst, är jag den ende i universum som tycker att haremsbyxor är ungefär det fulaste och mest osexiga en tjej kan sätta på sig?!? Som ett par supersunkiga pyjamasbyxor, typ… Suck.

Skaffa aldrig! Lova det!

Tolv år – en tillbakablick del 1

Nu när jag slutat som speaker i volleyboll kan det kanske vara på sin plats med ett antal tillbakablickar på speciellt minnesvärda tillfällen. Här är det första:

Det här utspelar sig under ett av mina tidigare SM-slutspel, det måste ha varit 1998, för på den tiden satt man som speaker uppe i den lilla kuren ovanför läktaren och hade alltid problem med publik som stod framför så man inte såg något alls, trots de allt annat än subtila lappar jag satt upp på räcket de lutade sig mot. Det här året hade jag införskaffat det som på den tiden var det allra modernaste – en MiniDisc-spelare – som dessutom kom med en fjärrkontroll där jag kunde styra musiken trots att jag stod nere på golvet! Sagt och gjort, under introt av en av matcherna, jag minns inte om det var semifinal eller final, startar jag musiken sittandes inne i kuren och springer sedan ut och ner för trappan till planen, med fjärrkontrollen i högsta hugg medan stämningen inför matchen blir allt högre bland publiken. Väl nere på golvet hälsar jag alla välkomna och presenterar matchen och försöker få igång publiken ytterligare genom att fråga om de är klara. När de pliktskyldigt svarat ”ja” så säger jag ”Då kör vi!” och trycker på fjärrkontrollen för att dra igång line up-musiken.

Men det händer inget.

Publiken undrar naturligtvis vad som är på gång och lite smått bekymrad trycker jag igen på fjärrkontrollen, men det händer fortfarande inget. Istället blir jag tvungen att peka på en kille som står uppe vid speakerkuren och säga i högtalarna ”trycker du på startknappen där uppe…?”.

Det är tur att man alltid haft en förmåga att ta alla potentiellt pinsamma situationer med glimten i ögat…

Det visade sig sedan att fjärrkontrollen hade legat dumt i väskan under den gångna veckan och haft ett par av knapparna intryckta hela tiden, vilket hade gjort att batteriet tagit slut… Sedan dess har jag aldrig riktigt litat på trådlös teknik när det verkligen gäller.

081112-speaker-1998
Undertecknad under SM-slutspelet 1998. Notera fjärrkontrollen i vänsterhanden.