Man ska aldrig säga aldrig

Ja, alltså… det här att jag har lyckats gå ett helt frikkin kalenderår utan en endaste liten bloggpost får väl räknas som nån form av (förvisso tvivelaktigt och ytterst trofélöst) rekord. Ni vet hur det är. Livet går i vågor. Ibland blir bloggdalen* riktigt djup, medan andra saker växer sig starkare. Det är ju så många olika saker man ska hävda sig på numera för att vara en av de coola. Twitter. Facebook. Instagram. Och sånt. Och då har jag inte ens tittat på Pinterest och Tumblr och hejochhåvaddetnuhetersomkidsenmisshandlarsvenskaspråketinumera.

Det finns ju ett liv, också.

Så att försöka ge mig på att rekapitulera allt som hänt sen… ehrm, Hässelbyloppetinlägget från oktober 2013, vore dömt att antingen misslyckas eller tråka er till döds. Kanske båda. Så vi kan väl helt enkelt bara konstatera att 2014 var ett omvälvande år:
– Familjen har utökats (visserligen redan under hösten 2013) med ytterligare en katt, så nu bor jag med en Parre och en Digge.
– Jag har flyttat. 39 kvm vid Hötorget byttes under sensommaren mot 115 kvm i Flemingsberg. Något otillgängligare och ocoolare adress, men å andra sidan betydligt mer plats – plus att det väckt min hantverkarådra i och med att jag insåg att jag faktiskt kan renovera (nästan) hela lägenheten själv.
– Jag gjorde comeback som beachvolleyspeaker i somras, och fick dessutom tillfälle att lägga till ytterligare en bokstav i körkortet i samband med det, eftersom nån ju måste köra lastbilen med utrustningen mellan de olika tävlingsorterna.
– I våras tangerade jag all time high vad gäller kroppsvikt, och då inte på grund av exceptionell styrketräning, utan det diametralt motsatta. Därvid insåg jag att nåt verkligen behöver göras, så sen i september har jag numera en hälsocoach.
– Volleykanalen är så smått up and running again, dock fortfarande utan livesändningstillstånd, så det blir en sorts back to the roots-variant med inspelade inslag från matcher, och planer på studioprogram och liknande.

Alla dessa punkter förtjänar att utvecklas i egna blogginlägg, men det får förstås bli framöver.

Totalt sett kan man väl säga att 2014 har varit ett faktiskt ganska jobbigt år på olika sätt, men det har också funnits ljusglimtar, såklart. Hur som helst känns det som om det finns potential att 2015 ska bli ett riktigt bra år. Utvecklingskurvorna på de flesta fronter pekar åt rätt håll eller tycks vara på väg att snart peka åt rätt håll, så förhoppningen är förstås att kunna leverera fler positiva än negativa inlägg här under under året!

Tjoho!

———————

* Det låter för övrigt som en Astrid Lindgren-plats: ”I Bloggdalen bodde Jorma. Precis under det där stora äppelträdet man kan se uppifrån den lilla höjden bakom speceriaffären.” Eller nåt sånt.

Hässelbyloppet – jag avled inte

Man får ju liksom fokusera på det positiva. Och en stor positiv sak så här efter Hässelbyloppet är ju att jag inte dog. Det hade varit skittrist. Tråkigt var däremot att min löpträning har varit i princip obefintlig den senaste dryga månaden, så varken den annars realistiska planen att ta mig runt under 50 minuter, och målsättningen från februari att ta mig runt under 45 minuter var ju till att tänka på. För att inte prata om den där kommeraldrighända-utopin om en sluttid under 40 minuter. Min egen tidtagning sa 55:27. Hyfsat för att vara ett mysträningspass i höstsol, men knappast nåt att skriva blogg om efter ett tävlingslopp.

Men jag är i alla fall nöjd med dispositionen av krafterna under loppet. Jag är inte nöjd med tillgången på krafter, men jag är nöjd med hur jag fördelade dem under loppet. Bara det faktum att jag var 36 placeringar bättre i mål än vid halva loppet, säger ju en hel del. Plus att jag hade kraft kvar de sista hundra metrarna att inte bara lägga på en hyfsad spurt, utan också att samtidigt som jag spurtade se så här glad ut mot Pillans kamera:

Och ja, det är helt riktigt. Jag sprang och höll i telefonen hela loppet, eftersom jag ännu inte hittat nån hållare som jag kan sätta på armen, och som är tillräckligt stor för en Galaxy Note.

Efter målgång fick jag välbehövlig massage av min personlige massageterapeut som var där och jobbade, så förhoppningsvis slipper jag alltför jobbig träningsvärk. Det är ju nu min nya, intensiva träningsperiod ska börja, så då vore det ju trist att behöva inleda den med att vila bort träningsvärk…

Det är roligast när man vinner

IMG_0962

I går var det dags för den sedan länge emotsedda Premiärmilen. Ett tiokilometerslopp som skulle tjänstgöra som Den Slutgiltiga Uppgörelsen mellan mig och Kej, i vårt vad om vem som är bäst. Reglerna var (relativt) enkla: Den som, procentuellt sett, förbättrade sin tid mest jämfört med Hässelbyloppet 2011, kunde avkräva den andre ett par nya löparskor.

Och jag fick väl ta på mig nån form av favoritskap på förhand, eftersom jag lyckats underhålla min löpträning på ett vis som överraskat åtminstone mig själv (ingen annan har direkt sagt nåt) under vintern, mycket tack vare att jag lärt mig att undvika att dö tristessdöden varje gång jag ställt mig på ett löpband. Faktum är att jag aldrig i hela mitt liv varit så här bra löptränad i mars. Vanligtvis är ju september min starkaste månad, eftersom jag föredrar att löpträna utomhus när det är mer än tio grader varmt.

Hur som helst, ivrigt påhejade av P, D, P och T var vi ganska taggade före start. Jag var lite orolig dock att Kej hade mörkat sin form, eftersom hon enbart loggat simträning det senaste typ halvåret på Funbeat, men jag var ändå inställd på att hon skulle få göra sitt yttersta för att slå mig. Planen var att ta det lite lugnt första halvan, och lära känna banan (som gick två varv på en 5-kilometersslinga), och det kändes helt okej i kroppen, men när jag kom till varvningen tyckte jag att jag nästan hade tagit det lite för lugnt. Tyvärr lyckades jag tappa min telefon i en liten vattenpöl precis före start, så det gick inte att få nåt ljud ur den så jag hade ingen koll på km-tider – och sen tog batteriet dessutom slut, så då var det ännu sämre. Men jag ökade lite på andra varvet, och även om jag bävade lite för den sista backen, så gick det rätt bra när jag väl var där också. Sen var det bara att spurta sista kilometern mot mål. Eller bara och bara; de där sista trehundra meterna på upploppet kändes vettlöst långa! Men så gick jag verkligen på max då, också. Det hade varit väldigt intressant att se vad jag hade för kilometertid på sista kilometern. Jävla telefonbatteri.

När jag kom i mål hade jag prickat nästan exakt vad jag hade gissat på förhand (”53-54 minuter, nånting”) och stannade på 53:16 enligt den officiella tidtagningen. Inte världsårsbästa, men mycket bra för att vara jag i mars, och faktiskt bättre än Kistaloppet i somras (53:35), så jag får definitivt vara nöjd, speciellt med tanke på kylan, vattenpölar och trängsel i spåret. Och eftersom tiden jag hade att jämföra mig med från min genomklappning på Hässelbyloppet 2011 var 56:41, så förbättrade jag min tid med -6,03%.

Premiärmilen

Som vi ser så gick ju andra halvan ganska mycket snabbare än den första. Det känns fint att jag passerade 73 löpare på sista halvan – varav 6-7 stycken bara på upploppet.

Sedan började den spännande väntan på Kej, som ju förvisso skulle komma in efter mig, men frågan var ju hur mycket efter. Tack vare min egen insats var hon tvungen att komma i mål snabbare än 1:10:51 för att vinna vår tävling, men när jag inte såg varken henne eller P (som hon gjorde sällskap med runt) när det hade gått 1:09, och eftersom man ser de sista 500 meterna från målet, så började jag känna mig rätt lugn. Så, ja…

Jag vann!

Och nu är planen att de här sötnosarna ska bli mina nya kompisar inom kort:

Skor

Hurra!

Och nu är jag dessutom extra taggad att fortsätta med löpträningen framöver. Primärmålet är ju att komma ner under 50 på tävling, och en liten utopi vore ju att faktiskt närma mig 45 till Hässelbyloppet i oktober. Det är ett halvår till dess, så helt omöjligt är det ju inte!

Nu ska jag sätta mig och anmäla mig till lite lopp under året, och skaffa mig en tävlingskalender värt namnet.

Bra tid att blicka framåt

Så här i början av året är det ju ett rätt bra läge att planera framtiden. I och för sig är det alltid ett bra läge att planera framtiden, men man blir ju onekligen lite extra motiverad när man har nästan ett helt nytt, oskrivet kalenderår framför sig.

Jag fick frågan i går om vad jag har för planer för 2013. ”Jag vet inte riktigt”, svarade jag. ”Inte mer än att jag ska bli rik, berömd och älskad av alla.” Men det är ju i och för sig planer som innefattar det mesta man kan ta sig för som är bra för en. Möjligtvis skulle jag kunna lägga till ”må bra”, också, för där kommer ju kosten och träningen in på ett lite mer konkret sätt – för jag lär ju knappast bli varken rik eller berömd i egenskap av kostrådgivare under 2013.

Men visst, de första tre grejerna jobbar jag också på. Jag har ju, som en del kanske vet, fått ett ganska stort intresse för aktiehandel, och efter att ha haft lite av en övningsperiod/startsträcka under hösten (medan börsen generellt gått ner, olämpligt nog), så känns det nu som om jag är på gång. Och berömmelsen kanske kommer tack vare de webbaserade projekten som jag håller på och försöker få fart på, och som på sitt sätt anspelar lite på det jag gjort hittills fast ändå inte. Finns förhoppningsvis anledning att återkomma lite mer konkret i den frågan när det finns nåt konkret – men jag är i alla fall själv ganska exalterad över dem. Sen gäller det bara att få eventuella övriga inblandade att bli lika entusiastiska…

Och älskad av alla… Ptja, jag försöker ju att vara dum mot så få människor som möjligt, i alla fall. En ganska central grej i det resonemanget är ju att försöka sluta vara dum mot mig själv, det vill säga att anstränga mig för att vårda mig själv både fysiskt och mentalt – vilket kan vara nog så svårt ibland.

Jul, gym och godis

För min del är ju julen lite speciell. På flera sätt. Speciell på ett sätt därför att jag gillar jul, jag gillar traditioner och jag gillar den stämningsfyllda… ja, stämningen.

Sen är julen numera lite speciell också eftersom jag firar den lite annorlunda än jag gjort tidigare. De flesta vet ju att jag blev föräldralös förra våren, och eftersom jag aldrig haft några syskon och dessutom är singel, så består ju min närmaste familj för tillfället bara av katten. ”Inte så bara”, tycker han, men eftersom han är rätt dålig på att köpa julklappar så förminskar jag hans betydelse i samband med just skapandet av julstämning (han klär granen på ett ganska destruktivt sätt också).

Hur som helst, den här tämligen minimalistiska familjesituationen medför ju att jag både förra året och i år har firat just julafton ensam hemma. Och, precis som vi konstaterade förra året, så är det ingen fara, jag känner mig inte ensam, så där som äldre damer kan göra när de inte har nåt sällskap på jul, utan eneligt min filosofi blir julafton vad man bestämmer sig för att den ska bli. Följaktligen bestämmer jag mig för att den ska bli perfekt.

Och det blev den, i stort sett. Förutom att köttet jag hade betalat dyra pengar för var lite småsegt och nån hade glömt köpa julöl, så var maten god, jag fick bara julklappar som jag hade önskat mig (fördelen med att köpa dem själv), och jag hade nära hem när julfesten var slut. I år hade jag dessutom plats för en gran, och fick därför möjlighet att verkligen överösa den med pynt, eftersom jag förutom mitt eget pynt även hade mammas alla julgranspynt, inklusive de smått fantastiska julgransljusen som pappa köpte till julen 1981, och som har en kartong där både uppsättnings- och nedtagningsdatum är antecknat tillsammans med lite kommentarer från i princip varje jul sedan dess. Numera inklusive årets jul, såklart.

Att läsa vad 10-11-årige Magnus skrev (för det är mest jag som har skrivit) är stor underhållning!

Och julhelgen i övrigt går mycket i socialiserandets tecken. Middag på annan ort i trevligt sällskap i lördags, uppesittarkväll i lika trevligt sällskap i söndags – och i kväll blir det ‘Hobbit’ på bio, och i morgon blir det annandagshäng med ytterligare ett gäng trevliga människor. Så det går ingen nöd på mig.

20121225-164753.jpgFörutom möjligtvis då att jag äter för mycket godis… Jag brukar av tradition alltid få en 400-gramsask After Eight i julklapp, men i år råkade det visst bli två. De… eh, är slut nu. Fast fördelen är ju att då blir det ju inget mer godis, vilket det ju hade blivit om jag hade haft nåt kvar…

Men jag var å andra sidan på gymet och tränade på julaftonsförmiddagen (en av mina starkaste traditioner de senaste fjorton åren, med undantag från de år då exet tittade med onda ögat på mig när jag nämnde nåt om det), så jag håller träningsfanan ganska högt även under jul- och nyårshelgerna.

Vikt-igt meddelande

Som en del kanske vet så har jag ju gått på diet de senaste veckorna. När jag blev frisk förra gången var jag ju rejält taggad att komma igång med träning och sånt igen, så då satte jag mig själv på kickstartsdiet, det vill säga flytande föda, i en vecka. Sen övergick det till fast föda, med fokus på frukt, grönsaker och andra nyttiga saker.

Och fokus på att undvika goda saker, som chips, choklad, lakristsfiskar, kanelbullar… ja, typ det mesta som är gott.

Och det har gått över förväntan. Eftersom jag känner min egen (brist på) karaktär så trodde jag att jag skulle få ”återfall” ganska snart, men på de här snart fyra veckorna har jag till exempel inte ätit nån form av bröd (bortsett från knäckebröd), inte en endaste liten bit choklad eller annat godis, och i snacksväg har popcorn och riskakor varit det enda jag vid ett par tillfällen tillåtit mig.

Men det är klart, det har ju varit svårt, både när jag varit ute och fikat med kompisar och de ätit goda kladdkakor och jag suttit där med min kopp te och tittat på – eller den där fredagskvällen förra veckan när planerna blev inställda och jag satt hemma framför tv:n och nästan höll på att dö av sötsug.

Sen är det klart att jag kanske hade lite hjälp av den där magsjukeliknande åkomman jag drabbades av förra helgen, som fick mig att typ dricka två liter vatten och en halvliter mjölk totalt på två dygn…

Men, det jag vill komma fram till är att det har gett exakt de resultat jag ville att det skulle ge: Jag har gått ner i vikt.

När det var som allra värst i februari/mars nån gång, så visade vågen på gymet 87,7 kg, vilket faktiskt är personligt rekord – om än ett väldigt tvivelaktigt sådant. Så sent som i augusti/september låg jag på strax över 86 kg.

Efter lunchspinningpasset i dag visade samma våg 80,9 kg.

En bra bit på vägen mot målet, om inte annat. Målet är att väga 74-74,5 kg. Det gjorde jag 2006 och så bra har jag aldrig mått förut. Nu när jag har vägt de där 86-87 kilona och berättat för folk att jag behöver gå ner tolv (!) kilo så tittar de på mig och säger allihopa exakt samma sak: ”Men du är väl inte tjock!?” Nej, det ser jag inte ut att vara eftersom jag klär mig efter kroppsform, men för en som har 74 kg som normalvikt är tolv extrakilon om inte annat väldigt onödigt att släpa runt på. Plus att de där fina, figursydda och knappt använda kläderna från 2006 får mig att se ut som en Michelin-gubbe.

Dessutom håller jag ju på med två sporter – volleyboll och löpning – där vikten har en väldigt direkt inverkan på mina prestationer. Tänk er till exempel själva att ni kränger på er en viktväst med 16% av er egen kroppsvikt, och så försöker ni hoppa lika högt som ni gör i vanliga fall, eller springa en mil lika fort som i vanliga fall.

Det går inte så bra, va?

Så nej, jag är inte och har inte varit en typisk ”tjock kille”, jag har bara vägt ganska mycket mer än vad jag själv trivs med.

Problemet med den här dietperioden är ju att jag fått lite blodad tand och faktiskt på allvar överväger att försöka ta mig igenom även december på ungefär samma vis… Fast det måste nog tillåtas åtminstone en pepparkaksdeg och några lussebullar – och kanske lite godis på julafton.

Vi får väl se vad mitt psyke klarar av att hindra mig själv från…

Fotnot: Det finns faktiskt en Före-bild tagen under sommaren, och även om jag inte direkt har för vana att publicera halvnakna bilder på mig själv kommer den nog att visas tillsammans med en Efter-bild när jag är nere på målvikten.

Jodå…

Den här bloggen har ju blivit lite styvmoderligt behandlad den senaste månaden. Men jag har mest ägnat mig åt att vara sjuk och att bli frisk igen. Och att dieta.

För drygt två veckor sen blev jag frisk igen och kunde komma igång med träningen, och i samband med det tyckte jag att det var lika bra att köra ordentlgit med diet också, så första veckan blev det bara dietdryck och frukt, och från och med förra veckan är jag inne på en strikt nyttig men lite mer matig diet. Hade en tanke om att ta två veckor på mig innan jag kommit igång ordentligt med träningen, men insåg sen att jag ”lika gärna” (nåja) kunde fortsätta hela november ut utan onyttigheter. Det har funkat, men det har varit tillfällen när jag har fått kämpa extra hårt för att stå emot – speciellt när man är nio personer och två filmer i samma rum som åtta snackspåsar och en massa läsk.

Men jag höll mig.

Dock har jag inte lyckats hålla mig från att bli sjuk igen… Men det här verkar vara en gammal hederlig förkylning – med ett dessutom ganska aggressivt förlopp, för jag gick från lite kittlingar i bakre delen av gommen i förrgår morse till fullskalig snorig förkylning i går kväll. Förhoppningsvis går den över lika snabbt. Jag tycker ju att jag har fyllt årets kvot av sjukdom redan…

Men eftersom jag inte kunde träna hade jag ju en helt ledig kväll i går, och fick ett infall och gick på bio. I lördags var jag på höstfest med Mensa Stockholm, och temat var Filmkaraktär, så jag valde den enkla vägen, och dammade (bokstavligt talat, faktiskt) av min smoking och gick dit som James Bond. Följaktligen gick jag och såg Skyfall i går. Och den var bra. Jag som tycker att Roger Moore är den ”riktige” Bond satt ju och tänkte ut ett antal extrarepliker som de hade glömt i manus men som Roger-versionen givetvis hade fällt – men i övrigt höll filmen måttet, tyckte jag.

Ett smart drag

I tisdags var det premiär för mig i Mensa-sammanhang. Jag har ju varit medlem i ett år nu men inte gjort nåt väsen av mig över huvud taget – men nu tyckte jag att det var dags att ta tag i det där. Första tisdagen i månaden ses man på en krog på gångavstånd från mig (som så mycket annat numera, ehm), och det tyckte jag var en alldeles utmärkt aktivitet att börja med.

Och man märker att man umgås med intelligenta och lite smånördiga människor när det istället för mobiltelefoner dyker upp olika leksaker, typ Rubiks kub, ringar som ska sättas ihop på ett visst sätt, och så vidare. Okej, det var rätt många mobiltelefoner också, men ändå…

Ett annat tecken på vilka man umgås med är när pappersduken på borden ser ut så här efter ett tag:

Eller när det visar sig att några har kommit fram med lösningen på universums uppkomst:

Hur som helst var det väldigt trevligt, så det var ett smart drag att gå dit. Det visade sig dessutom att en gammal skolkompis och före detta volleybollklubbkompis dök upp i samma gäng. Världen är liten… Nästa gång kanske vi hamnar så att vi till och med hinner prata med varandra, också.

Och om tisdagskvällen gick ut på att vara mentalt på tårna för att passa in, gick onsdagskvällen ut på att vara volleybollmässigt på tårna för att passa in. Jag utmanar ju mig själv genom att förkovra mig med människor som är lite bättre än jag, det måste man ju i alla fall säga… Det var första volleybollträningen efter förkylningen, och jag kan ju i alla fall konstatera att jag inte var riktigt lika dålig som förra gången, när jag precis var på väg att bli sjuk. Men det känns ju ändå inte riktigt som om jag tillför särskilt mycket – och de som har spelat volleyboll vet ju att den mentala biten med självförtroende på planen, är extremt viktig för hur bra det faktiskt går när man spelar.

Måste jobba lite på det, känner jag. Synd att volleyboll är så svårt att träna på egen hand, bara… Framför allt behöver jag serveträning, och det är ju inte direkt så att man sätter upp ett nät i vardagsrummet och drar fram en bollvagn.

Nåja, jag har i alla fall inte fått sparken hittills, och det är väl alltid nåt. Kan jag bara se till att träna bort all den där onödiga vikten som hindrar mig från att ha enmetersspänst, så är nog rätt mycket vunnet. Med tanke på det var det ju inte så kul att ställa sig på vågen på gymet i dag och konstatera att jag hade gått upp två kilo den senaste månaden…

Helger och förkylningar – ingen bra kombination

Den gångna helgen lyckades jag sammanfatta på tre rader i en facebookstatusuppdatering, men något mer nyanserat uttryckt kan man väl konstatera att den där förkylningen som startade redan i början av förra veckan gjorde sitt till för att förstöra helgen lite grann. I lördags var det meningen att jag skulle göra mitt första femkilometerslopp på fjorton år, och i nån form av illusion att jag dessutom kanske till och med skulle komma ner mot det där personliga tävlingsrekordet på distansen – men nu kändes förkylningen för allvarlig för att ens starta.

Jag var ju och tränade volleyboll i onsdags med hosta och allmänt vimsigt huvud – vilket kanske inte var det smartaste jag kunde göra med tanke på hur mycket på topp man behöver vara för att inte vara för dålig i det där laget. Min insats var kanske inte riktigt den bästa, om man säger så. Och det blir ju lite extra jobbigt, dels för att jag fortfarande är i den där första-intrycket-fasen eftersom vi tränar så sällan, och jag var i Piteå en vecka, dels för att man efter träningen börjar prata om att ”ja, det var en italienare som tränade med Herrar A, men som var lite ringrostig – vad tror ni, har vi nån plats för honom hos oss?”, och alla blir lite skeptiska eftersom vi är 12-13 stycken på träningarna redan…

Men om vi säger tack men nej tack till den nye killen, kanske?

Hur som helst, några som i högsta grad säger tack men ja tack är folk inblandade i Djurgården Innebandy. Jag gjorde ju min första match som speaker för damlaget i Svenska Superligan där i lördags, och fick en massa komplimanger både i samband med själva matchen, och under middagen på en krog efteråt. Jag mår ju alltid bra av lite ego boost, så jag klagar inte.

Vi satt rätt länge på den där krogen efteråt, och i takt med att maten tog slut och ölen fortsatte komma in, så visade det sig dessutom att jag är gay! Vilket var mer än jag visste, men tydligen florerar såna rykten i de där sammanhangen. Intressant. Dock kan jag å det bestämdaste dementera det. De som har läst det här inlägget om den blivande Puman i Mitt Liv vet nog om det redan… Inte en endaste kille i sikte där.

Tydligen får jag ganska mycket betalt som speaker också, enligt andra rykten. Och det är ett rykte jag önskar att jag inte behövde dementera. Siffror som 10 000 kr/match har tydligen nämnts, och, eh… ja tack, det vore trevligt. Men om inte annat är det ju en komplimang på så vis att folk skulle ju inte tro att det är sant om jag i deras ögon inte skulle kunna vara värd det.

Förutom en spontanfika med Kej, som var in the neighborhood på söndagseftermiddan, har jag egentligen mest ägnat söndag och måndag åt att vara förkyld. Det är lite av ett heltidsjobb det också. Med obetald övertid. I går var jag dock tvungen att ta lite ledigt från jobbet som förkyld, eftersom den gamla soffan och lite annat jox behövde flyttas till återvinningscentral. Det är meningen att jag ska få hit en ny soffa i dag, och min lägenhet har liksom inte riktigt plats för två soffor…

Det går framåt

Träningen har ju blivit väldigt lidande under egentligen hela början av det här året – av olika orsaker. Först var det ju alla nyårslöften som bokade upp varenda gruppträningspass på gymet i samma ögonblick som de blev bokningsbara, och där förstördes ju min fina trend från november-december, med 9-10 pass i veckan. Sen övertränade jag knäna och kunde knappt hoppa alls utan att det krävdes en veckas vila mellan varje hopp (vilket är rätt ödesdigert för en volleybollspelare), och sen när knäsmärtorna äntligen har blivit bättre och bättre, så har istället förkylningarna avlöst varandra under senvåren här, och aldrig riktigt varken brutit ut eller försvunnit.

Bland annat resulterade det i att jag inte startade i Kungsholmen Runt (10-kilometerslopp) i början av maj – och nu inte heller i Stockholm Marathon förra helgen.

Därför känns det väldigt bra att jag i dag faktiskt inte har nånting som hindrar mig. Jag är frisk från förkylningar och hosta, och knän och övrig kropp känns hel. Nu har jag kommit igång (igen – för tredje eller fjärde gången den här våren) med träningen på riktigt, med andra ord. Det går inte fort, det är inte heller speciellt snyggt – men det görs, i alla fall.

I dag provade jag dessutom att ta i lite på löppasset – förut har jag ju bara mesat för att jag inte velat riskera knäna, men nu behöver jag inte fundera över det. Så i dag tog jag i. Okej, jag snittade bara 5:35 min/km, så det gick ju som sagt inte fort med normala mått mätt, men jag tog mig ur min komfortzon och tryckte på så bra jag orkade hela tiden (med undantag för de sträckor närmast hemmet där man måste vara försiktig och kryssa mellan gångtrafikanter, kabinväskor och cyklister). Och jag blev bara så där skönt trött och stum i benen när jag kom hem. Lite nedvarvning, promenad, stretching och vatten på det, så känns det riktigt bra.

Det var till och med så att jag inte blev störd av att det regnade medan jag sprang.

Nu jäklar!