Elitsatsning = dåligt?

Läser om SVT:s enkät apropå elitsatsning. Vill twittra om det. Inser att det blir för långt. Börjar skriva på Facebook om det. Inser att det blir för långt. Så här är vi nu.

Jag är, i sak, inte emot elitsatsning om det görs på rätt sätt. Problemet är egentligen att själva begreppet ”elitsatsning” sticker i ögonen på väldigt många, dels eftersom det svenska jantesamhället ju inte kan låta nån vara bättre än andra och komma undan med det, dels eftersom de nog förknippar en elitsatsning enbart med att barn petas ur sina lag.

Att däremot ge barn förutsättningar att till exempel spela fotboll och ha roligt och känna att de kan utvecklas och utmanas, oavsett om de råkar ha två före detta landslagsspelare till föräldrar, eller om de över huvud taget knappt sett en boll förut är väl egentligen en självklarhet. Eller borde vara. Men man värnar alltid om den som har det svårare för sig, både i skolan och inom idrotten – och det är absolut inget fel med det. Det ska man göra. Men det är minst lika viktigt att värna om dem som har det lätt för sig. Är du duktig på ishockey och åker åttor baklänges runt dina lagkamrater på träningarna, medan de försöker åka skridskor utan att stödja sig på klubban, kanske du tröttnar ganska snabbt. Visst är det roligt att vara bäst, men man utvecklas inte om man inte blir utmanad.

Dessutom är det en fördel om man redan på ett tidig stadium lär sig att alltid vara på tå; att alltid både vilja och ha förmågan att lära sig nåt nytt. Bli ännu bättre. För hur ska de där åtta-åkande hockeyspelarna klara sig när de kommer upp i junior- och senioråldern, nr det plötsligt är ett helt lag som är (minst) lika bra som de själva? Hur ska de ställa om från att lalla runt och leva på sin talang, till att jobba hårt och slita på träningarna för att hänga med i konkurrensen?

Tro mig. Jag vet vad jag pratar om. Inte från idrottsvärlden (jag började med organiserad lagidrott på ett ganska sent stadium, och exponerades så att säga mer för den omvända situationen), men väl från skolans värld, som ju faktiskt är i princip samma sak. Jag lärde mig läsa när jag var fyra men tvingades ändå ”lära mig” alfabetet tre år senare. Det var inte speciellt utmanande. Istället tvingades jag hitta egna utmaningar redan i ettan, som till exempel att tävla med en klasskamrat om vem som kunde räkna längst på engelska. Men hela låg- och mellanstadiet var mest en transportsträcka, och när det väl började bli utmanande och svårt, så hade jag ingen studievana och då blev det jobbigt av den orsaken istället. Helt i onödan.

”Elitsatsning” är med andra ord ett alldeles för snävt, kvällstidningsvänligt, begrepp. Det betydligt mer omständliga ”individanpassat möjlighetsskapande” vore istället en mycket mer passande beskrivning av vad det borde handla om: Att ge alla samma möjligheter att ha kul, att utmanas och att utvecklas, oavsett deras förutsättningar och kompetens.

Varför ska det vara så svårt?

——————

Källa: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/enkaten-om-elitsatsande-klubbar

Ni kan kalla mig herr ordförande

Som en del kanske kommer ihåg är jag ju sedan i höstas speaker för Djurgårdens innebandydamer i Superligan. Innebandy, ska väl erkännas, har ju inte riktigt varit min sport annat än något man spelade på idrottslektionerna i skolan, där man alltid hade otur och fick en av de där töntiga mjuka klubborna. Men jag har lite bättre koll på hur man berättar för publiken vem som gör mål – och det var väl det som i första hand fällde avgörandet när jag ombads att ta uppdraget.

Hur som helst, läget i klubben har varit lite turbulent, av olika orsaker – läs mer här – och det finns en hel del att jobba på, kan man säga. Och i samband med hemmamatchen i fredags fick jag frågan om jag ville ta en plats som ordinarie ledamot i styrelsen. Nu har jag ju en del erfarenhet från olika styrelser, allt från elevråd och politiska nämnder, till idrottsklubbar, så frågan i sig skrämde ju inte – men sen var det ju det där med dels om jag har tid, dels om det inte är en alltför jobbig utmaning.

Jag valde att fundera på saken, och frågan togs upp igen i tisdags eftermiddag. Och då hade jag bestämt mig för att anta utmaningen att bli ledamot. ”Bra!”, fick jag till svar. ”Skulle du kunna tänka dig att ta ordförandeklubban?”.

Nu ska man ju betänka att ordförandeposten är lite av ett annat uppdrag än att vara vanlig ledamot. Visst, de gånger jag suttit i olika styrelser har jag både inspirerats (och i vissa fall avskräckts) av olika ordföranden och deras ageranden, och (naturligtvis, som det kontrollfreak jag är) funderat på hur jag själv skulle ha velat sköta den sysslan. Men då har det ändå varit ganska ”enkla” uppdrag i redan fungerande organisationer. Nu säger jag inte att DIF Innebandys organisation inte fungerar, utan snarare är det ju ett faktum att det finns en del ekonomiska ärenden att brottas med – och det är om inte annat en ganska stor utmaning.

Speciellt blir utmaningen mentalt ganska stor om man får frågan om ordförandeposten två timmar innan årsmötet…

Men jo, jag funderade länge (allt är ju relativt, med två timmars tänkemarginal) och hårt på det där, men när funderandet övergick i nån form av punktande av alla de saker jag behövde bekanta mig med och ta tag i, så var det nog redan rätt avgjort att jag skulle tacka ja. Även om promenaden till möteslokalen kantades av ”vad ger jag mig in på?”-funderingar.

Men vi vet ju att jag den senaste tiden har valt att utmana mig själv på flera olika områden, så varför inte detta också…?

Jag var i alla fall tvungen att avvika från mötet mitt under den intensiva ekonomiska diskussionen, eftersom jag ju egentligen hade andra planer för kvällen, så jag hann bara presentera mig lite snabbt innan jag sprang iväg, och var aldrig med under själva valet – men tydligen blev det jag ändå, som numera är ordförande för Djurgården Innebandy.

Där ser man.

Morgondagens intellektuella utmaning…

Det här ser väl ut som en adekvat utmaning för en kille som pluggat 160 poäng på universitetsnivå?

Köra åt ena hållet i åtta minuter, läsa medhavd bok i sju minuter.
Köra åt andra hållet i åtta minuter, läsa medhavd bok i sju minuter.

Och så vidare, tolv gånger på en dag. Ibland funderar jag faktiskt på att försöka hitta ett annat jobb. Nån som undrar varför?

Dagens körpass var förvisso lite mer varierat, men å andra sidan började jag 04:08 på morgonen (?) istället, och med tanke på att jag först bara hade svårt att somna av mig själv i går kväll, och sen dessutom blev ännu piggare av nyfikenheten när grannarna vägg i vägg grälade högljutt vid 23-tiden (för det är ju omöjligt att låta bli att trycka örat mot väggen), så hann jag inte sova många timmar innan det var dags att gå upp igen. *gääääsp* Skulle behöva sova middag ett par timmar nu… Det får det nog bli.