Man ska aldrig säga aldrig

Ja, alltså… det här att jag har lyckats gå ett helt frikkin kalenderår utan en endaste liten bloggpost får väl räknas som nån form av (förvisso tvivelaktigt och ytterst trofélöst) rekord. Ni vet hur det är. Livet går i vågor. Ibland blir bloggdalen* riktigt djup, medan andra saker växer sig starkare. Det är ju så många olika saker man ska hävda sig på numera för att vara en av de coola. Twitter. Facebook. Instagram. Och sånt. Och då har jag inte ens tittat på Pinterest och Tumblr och hejochhåvaddetnuhetersomkidsenmisshandlarsvenskaspråketinumera.

Det finns ju ett liv, också.

Så att försöka ge mig på att rekapitulera allt som hänt sen… ehrm, Hässelbyloppetinlägget från oktober 2013, vore dömt att antingen misslyckas eller tråka er till döds. Kanske båda. Så vi kan väl helt enkelt bara konstatera att 2014 var ett omvälvande år:
– Familjen har utökats (visserligen redan under hösten 2013) med ytterligare en katt, så nu bor jag med en Parre och en Digge.
– Jag har flyttat. 39 kvm vid Hötorget byttes under sensommaren mot 115 kvm i Flemingsberg. Något otillgängligare och ocoolare adress, men å andra sidan betydligt mer plats – plus att det väckt min hantverkarådra i och med att jag insåg att jag faktiskt kan renovera (nästan) hela lägenheten själv.
– Jag gjorde comeback som beachvolleyspeaker i somras, och fick dessutom tillfälle att lägga till ytterligare en bokstav i körkortet i samband med det, eftersom nån ju måste köra lastbilen med utrustningen mellan de olika tävlingsorterna.
– I våras tangerade jag all time high vad gäller kroppsvikt, och då inte på grund av exceptionell styrketräning, utan det diametralt motsatta. Därvid insåg jag att nåt verkligen behöver göras, så sen i september har jag numera en hälsocoach.
– Volleykanalen är så smått up and running again, dock fortfarande utan livesändningstillstånd, så det blir en sorts back to the roots-variant med inspelade inslag från matcher, och planer på studioprogram och liknande.

Alla dessa punkter förtjänar att utvecklas i egna blogginlägg, men det får förstås bli framöver.

Totalt sett kan man väl säga att 2014 har varit ett faktiskt ganska jobbigt år på olika sätt, men det har också funnits ljusglimtar, såklart. Hur som helst känns det som om det finns potential att 2015 ska bli ett riktigt bra år. Utvecklingskurvorna på de flesta fronter pekar åt rätt håll eller tycks vara på väg att snart peka åt rätt håll, så förhoppningen är förstås att kunna leverera fler positiva än negativa inlägg här under under året!

Tjoho!

———————

* Det låter för övrigt som en Astrid Lindgren-plats: ”I Bloggdalen bodde Jorma. Precis under det där stora äppelträdet man kan se uppifrån den lilla höjden bakom speceriaffären.” Eller nåt sånt.

När åtta år långa drömmar slås i kras

Det var ganska exakt åtta år sen, under senhösten 2005, som idén att skapa en webb-tv-kanal föddes. Då var tanken att göra lite inslag och filma lite matcher för Vallentuna Volley och på så vis skapa en klubb-tv. I månadsskiftet januari/februari 2006 publicerades det första inslaget, från Vallentunas derby-bortamatch i Sollentuna. Men ganska snart stod det klart att det i vanlig ordning inte går att göra någonting halvdant, så när Vallentuna senare hade spelat färdigt i SM-slutspelet, och det fortfarande spelades ett gäng matcher på andra håll i Sverige, insåg jag och dåvarande sambon att det är väl lika bra att satsa på att bevaka hela Sverige då, till nästa säsong.

Sagt och gjort, och från att ha bevakat ett lag hade vi nu helt plötsligt tjugo lag att hålla reda på, i och med att herrarna blev del av det hela också. Och ganska snabbt väcktes idén om att ”tänk om man kunde livesända verkligen alla matcher i elitserien på Volleykanalen!”. Just då var det rent befängt, eftersom livestreaming var både dyrt (2 500 kr per match löd t ex en offert som kom in) och ganska meckigt på grund av ofta dåliga förutsättningar med internetanslutning. Så det förblev en utopi.

Visserligen har det gjorts en hel del livesändningar genom åren, framför allt under säsongen 2010-2011, då ett 40-tal matcher livesändes (förvisso fortfarande med varierande anslutningskvalitet) under inomhussäsongen och drygt 100 beachvolleymatcher den följande sommaren. Men det var ändå en bra bit kvar till att alla 230-ish inomhusmatcher (inklusive slutspel) och dåvarande ungefär lika många beachtour-matcher skulle gå att se live. Fortfarande för dyrt och administrativt överväldigande.

Därför var det med stor glädje och förhoppning jag i våras upptäckte lösningen på alla mina problem. En nyutvecklad streamingportal som dels på ett enkelt sätt skulle fixa både livesändning och arkivering av matcher, dels möjliggöra att involvera klubbarna själva i att för en billig penning på egen hand livesända samtliga sina hemmamatcher som inte visades i huvudsändningen – och dels fixa så att alla involverade kunde gå plus på hela grejen via reklaminslag och Pay Per View. Plötsligt hade den tekniska utvecklingen kommit ikapp mina visioner, och dessutom uppenbarade sig en möjlighet att kanske få tillbaka en del av alla de där pengarna som jag plöjt ner i Volleykanalen genom åren (jag törs inte räkna ut exakt vad det kostat under alla dessa år, men det är ett sexsiffrigt belopp, i alla fall). Hurra!

Under sommaren som gått har därför det nya systemet testats och utvecklats, och Pay Per View har försiktigt introducerats (visserligen med lite gnäll från tittare som tidigare varit bortskämda med att få allting gratis), och långsamt byggts upp för att hitta en bra nivå där varje sändning kan både stå för sina egna kostnader och även generera en intäkt utöver det så att produktionerna kan utvecklas ytterligare. Och nu känns det som om det finns ett fungerande koncept, som med lite större personalstyrka och bra planering, skulle kunna göra en bra insats både för Volleykanalen och för de enskilda klubbarna.

Dock raseras ju hela denna åttaåriga uppbyggnadsfas i bokstavligt talat sista stund genom att Volleykanalen nu plötsligt inte får sändningsrättigheter till volleyboll på elitnivå varken inomhus eller på beachen. Det som aldrig tidigare (med några få undantag) varit något problem – men nu när allting annat är ”på plats”, så att säga, så faller allting på att Viasat, uppbackade av SOK, dyker upp och ber om rätten att få sända. Volleykanalen, och samarbetspartnern Solidtango, presenterade ett upplägg för volleybollförbundet redan i våras, i samband med VM-kvalet för herrar i Halmstad, där det var premiär för sändningarna via den nya portalen. Upplägget innebär att Volleykanalen skulle producera en huvudsändning från varje omgång i både herrarnas och damernas elitserie, och att klubbarna själva skulle erbjudas att hyra in sig på varsin egen underkanal, där man kunde livesända alla sina hemmamatcher som inte går i huvudsändningen, och dels administrera sin egen reklam i sändningen, dels få intäkter via Pay Per View direkt till klubben – ett upplägg som skulle generera hyfsade intäkter för de klubbar som gör bra sändningar och bra marknadsföring.

Processen att göra klart det här så att jag kunde börja på allvar sälja in idén hos klubbarna, drog ut på tiden över sommaren när volleybollförbundet gick på semester, och ganska nyligen kom beskedet att en ”annan aktör” plötsligt också var intresserade, och tydligen fick förtur på en uppgörelse. När jag klurade ut att det var Viasat som var den här andra aktören så kändes det ju som om det var rätt kört redan från början. ”David mot Goliat” var min liknelse på Twitter, men det var ju egentligen ganska fel, i och med att David i det här fallet fick ägna matchen åt att vänta utanför dörren.

Volleykanalen står ju och faller så att säga lite med möjligheten att sända volleyboll, det säger sig ju självt. Det är lite nackdelen med att driva en så nischad kanal. Man kan ha ett hur bra fungerande koncept som helst, men har man inte tillgång till ”råvaran” så blir det aldrig någon bra slutprodukt. Så just nu känns det ungefär som att man jagat regnbågens slut i flera år, och när man äntligen kommer fram visar det sig att krukan precis har blivit tömd.

Och ja, jag är jäkligt bitter, det går inte att komma ifrån (även om det var ännu värre i går). Volleybollen har på nåt sätt varit kvinnan i mitt liv sedan tonåren, som jag har spenderat sju dagar i veckan, 16 timmar per dygn, med att tänka på och leva med i olika former, och nu känner jag det lite som om jag blivit lämnad vid altaret efter att vi haft åtta rätt bråkiga års förlovningsperiod. Den bittra delen av mig vill bara säga ”ah, fuck it!” och lägga ner allt vad Volleykanalen heter och säga upp bekantskapen med volleyboll.

Men sedan finns det en entreprenörsdel av mig som är tillräckligt dum i huvudet för att ha några alternativa spår som den vill utforska istället. Dessa två personligheter sitter just nu i segdragna förhandlingar medan jag själv sitter i soffan och funderar över mitt liv…

Vi får jobba lite på frekvensen här

Det här att jag publicerar ett inlägg i månaden känns ju inte superbra jobbat, direkt. Det är snarare direkt kontraproduktivt eftersom det riskerar att bli C-uppsatser av det hela om jag ska undvika att utelämna nåt – och då är det ju ändå ingen som orkar läsa. Knappt ens jag själv om två år.

Anyway, för att göra en lång historia kort så sen sist har jag haft fest. Den försenade födelsedagsfesten blev av – hantverkaren gjorde ju klart det sista i lägenheten åtta timmar innan festen skulle börja. Festen blev i vanlig ordning en orgie av irrelevanta diskussioner, med relevanta människor. Nya människor fick dessutom lära känna varandra och visade sig i några fall trivas väldigt bra ihop – och mitt i alltihop dök en av mina kusiner väldigt otippat upp och började jämföra sin näsa med min. Typ. Fröken Kej noterade nämligen det hon kallade för ”den Gustafssonska rynkan” mellan ögonbrynen på oss båda, och därav utbröt jämförelser mellan likheter och olikheter i övrigt. Jag vet inte om nån vann. Jag tror inte det.

Och så har jag varit i Holland. Eller Nederländerna, som den här instruktionsvideon med all önskvärd tydlighet påpekar att det heter.

Fast ska man vara riktigt noga så har jag ju varit i Holland, eftersom Rotterdam ligger i Zuit-Holland. Sen blev det ett oavsiktligt avslutningsdygn i Amsterdam, också. Men det kan vi återkomma till. För helgen i Rotterdam var trots allt The Main Attraction, och innehöll en hel del turistande. Min värdinna Z hade ordnat ett relativt späckat program som innehöll såväl sightseeing till landets äldsta stad (vilket syntes på husen som hade alldeles sneda väggar. På riktigt), och konsert med en för mig okänd gitarrist som visade sig vara väldigt duktig (men som också hade en extremt tacksam publik som jublade bara han gjorde diverse konstiga ljud, så länge det gjordes genom fingerfärdighet på gitarr och andra instrument), som en helkväll på Rotterdams muséer. Vi hann till och med se Argo på bio under en kall och regnig promenadeftermiddag.

Sen skulle jag ju åka hem, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Väl på plats på flygplatsen Schiphol i Amsterdam visade det sig att helgens dyrbaraste lektion skulle äga rum. Det är tydligen inte okej att komma till gaten 10:22 om planet ska gå 10:30, för även om jag ser planet genom fönstret där det står kvar vid änden av gate-tunneln, så stängde de gaten två minuter tidigare och då kan de ju inte bara öppna igen och släppa ombord mig på planet. Hur skulle det se ut, liksom? Nä, då fick jag istället gå till en annan disk och först försöka boka om biljetterna, och sen när det visade sig att de inte var ombokningsbara, och den enda biljett de kunde erbjuda ur sitt eget system var en businessklassbiljett för 891 euro, så fick jag försöka boka själv online, och insåg att enda alternativet var ett flyg som skulle gå klockan 21:00.

Nästa dag.

Och jag hade ju både jobb och annat inbokat under eftermiddan och kvällen, så det blev både en extra utgift plus en utebliven intäkt. Onödigt. Totalt blev det 34 ½ timme extra i Amsterdam, varav alldeles för många spenderades på flygplatsen. Enda fördelen med det är att om nån vill veta var Albert Heijn-butiken ligger, vad kaffet i automaten kostar eller hur man på korrekt holländska uttalar flygplatsens namn, så är jag rätt person att fråga.

Nåväl, det är okej att håna mig lite grann för det här nu.

Så där, nu får det räcka. För det är trots allt också ett litet äventyr som säkert kan vara spännande att berätta för barnbarnen sen. Jag är glad att jag ärvt min pappas lugn och inte stressade upp mig speciellt mycket under hela den här tiden, utan mer gick den lösningsorienterade vägen hela tiden. Jag ville ju inte bli en sån där skrikare som man ser i dokusåporna från olika flygplatser, som tror att saker ska lösa sig bara de blir tillräckligt arga på såna som inte gjort nåt fel.

Hur som helst, vi lämnar ämnet och fokuserar på SM-slutspel istället. För nu har det börjat på alla möjliga håll. I år är jag ju mest engagerad i innebandyns slutspel, i egenskap av speaker för Djurgårdens damer – men volleybollen ligger mig ju som de flesta vet varmt om hjärtat och även om Volleykanalen har blivit väldigt styvmoderligt behandlad (även) den här säsongen så finns det ju ändå en liten önskan om att hinna göra några matcher under slutspelet. Vi får se vad som hinns med (och, såklart, vad det finns pengar till). Jag har ju om inte annat upplevt minst en avgörande SM-final på plats varje år sen 2008, så det vore dumt att bryta den trenden redan nu…

Den otursförföljde

Hösten har varit lite märklig, ur sjukdomshänseende. Först var jag hostig och sjuk i 6-8 veckor i sträck, sen efter två veckors friskhet blev jag förkyld. Nu är jag frisk från den förkylningen också (och tycker att jag borde ha fyllt förkylnings- och hosta-kvoten fram till 2015), och den senaste veckan har jag kunnat träna fullt ut.

I går var det en av ganska få volleybollträningar för min del den här hösten – och vad gör jag? Jo, i första övningen lyckas jag stuka vänster pekfinger i en blocksituation, och håller ut sisådär 45 minuter ytterligare, innan jag inser att det inte funkar, och får avbryta träningen…

Och det var liksom ingen liten lindrig stukning, heller, utan jag går runt med fingret tejpat ganska ordentligt här och har ändå ont så fort jag försöker använda det. Tur i oturen var ju att det trots allt var det vänstra pekfingret – men man använder ju även vänsterhanden till ganska mycket. Framför allt inser man det när vänsterhanden är skadad.

Finger

Risken är ju med andra ord ganska överhängande att jag missar nästa veckas volleybollträning också (ja, vi tränar bara en gång i veckan). Kommer knappt ihåg när jag var på två träningar i rad, och tror inte att jag har varit på tre träningar i rad under hela säsongen. Kul. Verkligen.

 

Vikt-igt meddelande

Som en del kanske vet så har jag ju gått på diet de senaste veckorna. När jag blev frisk förra gången var jag ju rejält taggad att komma igång med träning och sånt igen, så då satte jag mig själv på kickstartsdiet, det vill säga flytande föda, i en vecka. Sen övergick det till fast föda, med fokus på frukt, grönsaker och andra nyttiga saker.

Och fokus på att undvika goda saker, som chips, choklad, lakristsfiskar, kanelbullar… ja, typ det mesta som är gott.

Och det har gått över förväntan. Eftersom jag känner min egen (brist på) karaktär så trodde jag att jag skulle få ”återfall” ganska snart, men på de här snart fyra veckorna har jag till exempel inte ätit nån form av bröd (bortsett från knäckebröd), inte en endaste liten bit choklad eller annat godis, och i snacksväg har popcorn och riskakor varit det enda jag vid ett par tillfällen tillåtit mig.

Men det är klart, det har ju varit svårt, både när jag varit ute och fikat med kompisar och de ätit goda kladdkakor och jag suttit där med min kopp te och tittat på – eller den där fredagskvällen förra veckan när planerna blev inställda och jag satt hemma framför tv:n och nästan höll på att dö av sötsug.

Sen är det klart att jag kanske hade lite hjälp av den där magsjukeliknande åkomman jag drabbades av förra helgen, som fick mig att typ dricka två liter vatten och en halvliter mjölk totalt på två dygn…

Men, det jag vill komma fram till är att det har gett exakt de resultat jag ville att det skulle ge: Jag har gått ner i vikt.

När det var som allra värst i februari/mars nån gång, så visade vågen på gymet 87,7 kg, vilket faktiskt är personligt rekord – om än ett väldigt tvivelaktigt sådant. Så sent som i augusti/september låg jag på strax över 86 kg.

Efter lunchspinningpasset i dag visade samma våg 80,9 kg.

En bra bit på vägen mot målet, om inte annat. Målet är att väga 74-74,5 kg. Det gjorde jag 2006 och så bra har jag aldrig mått förut. Nu när jag har vägt de där 86-87 kilona och berättat för folk att jag behöver gå ner tolv (!) kilo så tittar de på mig och säger allihopa exakt samma sak: ”Men du är väl inte tjock!?” Nej, det ser jag inte ut att vara eftersom jag klär mig efter kroppsform, men för en som har 74 kg som normalvikt är tolv extrakilon om inte annat väldigt onödigt att släpa runt på. Plus att de där fina, figursydda och knappt använda kläderna från 2006 får mig att se ut som en Michelin-gubbe.

Dessutom håller jag ju på med två sporter – volleyboll och löpning – där vikten har en väldigt direkt inverkan på mina prestationer. Tänk er till exempel själva att ni kränger på er en viktväst med 16% av er egen kroppsvikt, och så försöker ni hoppa lika högt som ni gör i vanliga fall, eller springa en mil lika fort som i vanliga fall.

Det går inte så bra, va?

Så nej, jag är inte och har inte varit en typisk ”tjock kille”, jag har bara vägt ganska mycket mer än vad jag själv trivs med.

Problemet med den här dietperioden är ju att jag fått lite blodad tand och faktiskt på allvar överväger att försöka ta mig igenom även december på ungefär samma vis… Fast det måste nog tillåtas åtminstone en pepparkaksdeg och några lussebullar – och kanske lite godis på julafton.

Vi får väl se vad mitt psyke klarar av att hindra mig själv från…

Fotnot: Det finns faktiskt en Före-bild tagen under sommaren, och även om jag inte direkt har för vana att publicera halvnakna bilder på mig själv kommer den nog att visas tillsammans med en Efter-bild när jag är nere på målvikten.

Veckorapport?

Ambitionen att skriva dagligen får sig ju, ehm, dagligen en knäpp på näsan (om nu blogginlägg har näsor), så vi kan ju i alla fall konstatera att sedan förra gången har jag varit och tränat volleyboll trots att jag inte var riktigt frisk, vilket gav ett par feberfrossenätter som följd. Är man envis så är man. Vi tränar ju så sällan så jag vill ju verkligen inte missa nåt träningspass alls. Och jag vill inte missa passet på onsdag heller, så vi får väl se hur det blir…

Kattdejten gick bra. Jag fick träffa både killen jag vill få hem och hans båda bröder. Jag satte mig i buren hos dem och hade snart alla tre i knät, sovandes:

(som om jag inte hade publicerat tillräckligt många kattbilder på diverse sociala medier redan…)

Katthemspersonalen tyckte att ”det vore ju synd om man skulle behöva dela på dem”, och påstod att det inte alls vore konstigt om jag hade fyra katter hemma. ”Då har ni inte sett hur litet jag har det!” sa jag inte, med insikten att en sån kommentar kanske inte riktigt skulle hjälpa mig i min strävan att få hem ens den av kattungarna jag ville ha. Hur som helst gjorde jag en officiell intresseanmälan, och nu ska det bara till ett hembesök innan det kan fattas slutgiltigt beslut. Lite som för i tiden i samband med ett frieri, kan man säga.

Och så har jag varit en spontantripp på IKEA, också. Och hör och häpna: Jag kom hem med allt jag skulle komma hem med, och inget annat utöver det. Sen har jag tillbringat ett antal timmar här och där med att montera grejerna (som ska bli en kombinerad tv-bänk/vitrin/klädbyrå/allmänt jox-förvaring, och jag tänkte ju att det skulle komma en backlash från inköpsframgången förr eller senare – och mycket riktigt. Det visade sig nämligen att lådorna jag köpt var gjorda för 26 cm höga lådfronter, när jag egentligen skulle ha haft såna som passade till 16 cm höga lådfronter. Det värsta är ju att det var ett felköp, så jag har ju inte ens nån att skylla på.

Eller visst, det hade ju varit lite bra kundservice om nån ur personalen hade spontanstoppat mig när jag var på väg mot kassan, och ba’: ”Hej, jag ska bara kolla så att det du ska köpa funkar ihop.” Varsågod för det tipset, Ingvar. Då hade jag ju kanske till och med övervägt att inte lämna tillbaka en oöppnad 50-kronorsgrej som det visade sig att jag inte behövde. Men nu när jag ändå måste åka, så…

En trevlig men frustrerande helg

Den där förkylningen som jag hade häromveckan har ju som bekant tagit ett nytt grepp om min hals, bokstavligt talat. Inte så mycket just förkylningsmässigt, egentligen, utan mer på så vis att jag hostar. Framför allt när jag ligger ner, så det gäller att inte sjunka ner för långt i tv-soffan. Eller att försöka sova i sängen (eller ligga med nån, för den delen).

Och man tycker ju att det borde ta slut snart, men det känns lite som en lunginflammation light, som inte ger sig i första taget. Egentligen borde man ju då bara stanna hemma under en filt i soffan och bli ompysslad av nån som är söt och killar en under fötterna efter att hon har serverat te med honung och whisky (undrar om det är gott!?). Men man vill ju vara lite social, också. När trevliga människor vill umgås med en, så vill man ju inte tacka nej, liksom. Så både fredag och lördag har jag trotsat mina lungor och hängt och myst med många trevliga. Sånt kan det vara värt.

Dock blev det ju till slut så att jag valde att inte ens starta i Hässelbyloppet i dag. Bittert, men säkerligen det smartaste valet, trots allt. Istället spenderade jag förmiddagen hemma i soffan, men sen åkte jag till Tierp på eftermiddan/kvällen för att göra inslag från herrmatchen i volleyboll. Volleybollabstinensen börjar ju bli allvarlig, eftersom det ju är snart två månader sen vi avslutade beachsäsongen i Halmstad. Så förhoppningsvis får jag klart ett bra inslag under dan i morgon. I kväll orkar jag inte; det är lika bra att det får bli en tidig kväll så jag är pigg i morgon istället och kanske till och med hinner sova bort lite mer av den där hostan…

Ett smart drag

I tisdags var det premiär för mig i Mensa-sammanhang. Jag har ju varit medlem i ett år nu men inte gjort nåt väsen av mig över huvud taget – men nu tyckte jag att det var dags att ta tag i det där. Första tisdagen i månaden ses man på en krog på gångavstånd från mig (som så mycket annat numera, ehm), och det tyckte jag var en alldeles utmärkt aktivitet att börja med.

Och man märker att man umgås med intelligenta och lite smånördiga människor när det istället för mobiltelefoner dyker upp olika leksaker, typ Rubiks kub, ringar som ska sättas ihop på ett visst sätt, och så vidare. Okej, det var rätt många mobiltelefoner också, men ändå…

Ett annat tecken på vilka man umgås med är när pappersduken på borden ser ut så här efter ett tag:

Eller när det visar sig att några har kommit fram med lösningen på universums uppkomst:

Hur som helst var det väldigt trevligt, så det var ett smart drag att gå dit. Det visade sig dessutom att en gammal skolkompis och före detta volleybollklubbkompis dök upp i samma gäng. Världen är liten… Nästa gång kanske vi hamnar så att vi till och med hinner prata med varandra, också.

Och om tisdagskvällen gick ut på att vara mentalt på tårna för att passa in, gick onsdagskvällen ut på att vara volleybollmässigt på tårna för att passa in. Jag utmanar ju mig själv genom att förkovra mig med människor som är lite bättre än jag, det måste man ju i alla fall säga… Det var första volleybollträningen efter förkylningen, och jag kan ju i alla fall konstatera att jag inte var riktigt lika dålig som förra gången, när jag precis var på väg att bli sjuk. Men det känns ju ändå inte riktigt som om jag tillför särskilt mycket – och de som har spelat volleyboll vet ju att den mentala biten med självförtroende på planen, är extremt viktig för hur bra det faktiskt går när man spelar.

Måste jobba lite på det, känner jag. Synd att volleyboll är så svårt att träna på egen hand, bara… Framför allt behöver jag serveträning, och det är ju inte direkt så att man sätter upp ett nät i vardagsrummet och drar fram en bollvagn.

Nåja, jag har i alla fall inte fått sparken hittills, och det är väl alltid nåt. Kan jag bara se till att träna bort all den där onödiga vikten som hindrar mig från att ha enmetersspänst, så är nog rätt mycket vunnet. Med tanke på det var det ju inte så kul att ställa sig på vågen på gymet i dag och konstatera att jag hade gått upp två kilo den senaste månaden…

Helger och förkylningar – ingen bra kombination

Den gångna helgen lyckades jag sammanfatta på tre rader i en facebookstatusuppdatering, men något mer nyanserat uttryckt kan man väl konstatera att den där förkylningen som startade redan i början av förra veckan gjorde sitt till för att förstöra helgen lite grann. I lördags var det meningen att jag skulle göra mitt första femkilometerslopp på fjorton år, och i nån form av illusion att jag dessutom kanske till och med skulle komma ner mot det där personliga tävlingsrekordet på distansen – men nu kändes förkylningen för allvarlig för att ens starta.

Jag var ju och tränade volleyboll i onsdags med hosta och allmänt vimsigt huvud – vilket kanske inte var det smartaste jag kunde göra med tanke på hur mycket på topp man behöver vara för att inte vara för dålig i det där laget. Min insats var kanske inte riktigt den bästa, om man säger så. Och det blir ju lite extra jobbigt, dels för att jag fortfarande är i den där första-intrycket-fasen eftersom vi tränar så sällan, och jag var i Piteå en vecka, dels för att man efter träningen börjar prata om att ”ja, det var en italienare som tränade med Herrar A, men som var lite ringrostig – vad tror ni, har vi nån plats för honom hos oss?”, och alla blir lite skeptiska eftersom vi är 12-13 stycken på träningarna redan…

Men om vi säger tack men nej tack till den nye killen, kanske?

Hur som helst, några som i högsta grad säger tack men ja tack är folk inblandade i Djurgården Innebandy. Jag gjorde ju min första match som speaker för damlaget i Svenska Superligan där i lördags, och fick en massa komplimanger både i samband med själva matchen, och under middagen på en krog efteråt. Jag mår ju alltid bra av lite ego boost, så jag klagar inte.

Vi satt rätt länge på den där krogen efteråt, och i takt med att maten tog slut och ölen fortsatte komma in, så visade det sig dessutom att jag är gay! Vilket var mer än jag visste, men tydligen florerar såna rykten i de där sammanhangen. Intressant. Dock kan jag å det bestämdaste dementera det. De som har läst det här inlägget om den blivande Puman i Mitt Liv vet nog om det redan… Inte en endaste kille i sikte där.

Tydligen får jag ganska mycket betalt som speaker också, enligt andra rykten. Och det är ett rykte jag önskar att jag inte behövde dementera. Siffror som 10 000 kr/match har tydligen nämnts, och, eh… ja tack, det vore trevligt. Men om inte annat är det ju en komplimang på så vis att folk skulle ju inte tro att det är sant om jag i deras ögon inte skulle kunna vara värd det.

Förutom en spontanfika med Kej, som var in the neighborhood på söndagseftermiddan, har jag egentligen mest ägnat söndag och måndag åt att vara förkyld. Det är lite av ett heltidsjobb det också. Med obetald övertid. I går var jag dock tvungen att ta lite ledigt från jobbet som förkyld, eftersom den gamla soffan och lite annat jox behövde flyttas till återvinningscentral. Det är meningen att jag ska få hit en ny soffa i dag, och min lägenhet har liksom inte riktigt plats för två soffor…

Den lille hemmafixaren

De som har varit hemma hos mig vet att det inte är jättestort. Det går att bo här; man kan till och med vara två, och man kan till och med bjuda hem sjutton stycken andra på fest. Men det är ju inte direkt så där gott om plats så man bygger en tv-studio i lägenheten, precis.

Just därför bygger jag en tv-studio i lägenheten. De flesta vet ju att Volleykanalen är min grej, och när sändningar inte görs ifrån olika idrottshallar och stränder runt om i landet, så behöver de nånstans att produceras. Bilden ovan illustrerar hur redaktionen utsmyckats med vederbörlig bakgrundsdekor för att möjliggöra inspelning av program.

Jag brukar säga att Volleykanalens ambitioner är i klass med SVT, men att budgeten är i klass med SVT:s kaffekassa. Nu kan vi snart också lägga till att studion är i klass med SVT:s handikapptoalett.

Den dagen Volleykanalen också kan få en del av tv-licenspengarna (UR får ju, trots att ingen tittar!), då skulle det nog kunna bli en större studio… Till att börja med.