Man ska aldrig säga aldrig

Ja, alltså… det här att jag har lyckats gå ett helt frikkin kalenderår utan en endaste liten bloggpost får väl räknas som nån form av (förvisso tvivelaktigt och ytterst trofélöst) rekord. Ni vet hur det är. Livet går i vågor. Ibland blir bloggdalen* riktigt djup, medan andra saker växer sig starkare. Det är ju så många olika saker man ska hävda sig på numera för att vara en av de coola. Twitter. Facebook. Instagram. Och sånt. Och då har jag inte ens tittat på Pinterest och Tumblr och hejochhåvaddetnuhetersomkidsenmisshandlarsvenskaspråketinumera.

Det finns ju ett liv, också.

Så att försöka ge mig på att rekapitulera allt som hänt sen… ehrm, Hässelbyloppetinlägget från oktober 2013, vore dömt att antingen misslyckas eller tråka er till döds. Kanske båda. Så vi kan väl helt enkelt bara konstatera att 2014 var ett omvälvande år:
– Familjen har utökats (visserligen redan under hösten 2013) med ytterligare en katt, så nu bor jag med en Parre och en Digge.
– Jag har flyttat. 39 kvm vid Hötorget byttes under sensommaren mot 115 kvm i Flemingsberg. Något otillgängligare och ocoolare adress, men å andra sidan betydligt mer plats – plus att det väckt min hantverkarådra i och med att jag insåg att jag faktiskt kan renovera (nästan) hela lägenheten själv.
– Jag gjorde comeback som beachvolleyspeaker i somras, och fick dessutom tillfälle att lägga till ytterligare en bokstav i körkortet i samband med det, eftersom nån ju måste köra lastbilen med utrustningen mellan de olika tävlingsorterna.
– I våras tangerade jag all time high vad gäller kroppsvikt, och då inte på grund av exceptionell styrketräning, utan det diametralt motsatta. Därvid insåg jag att nåt verkligen behöver göras, så sen i september har jag numera en hälsocoach.
– Volleykanalen är så smått up and running again, dock fortfarande utan livesändningstillstånd, så det blir en sorts back to the roots-variant med inspelade inslag från matcher, och planer på studioprogram och liknande.

Alla dessa punkter förtjänar att utvecklas i egna blogginlägg, men det får förstås bli framöver.

Totalt sett kan man väl säga att 2014 har varit ett faktiskt ganska jobbigt år på olika sätt, men det har också funnits ljusglimtar, såklart. Hur som helst känns det som om det finns potential att 2015 ska bli ett riktigt bra år. Utvecklingskurvorna på de flesta fronter pekar åt rätt håll eller tycks vara på väg att snart peka åt rätt håll, så förhoppningen är förstås att kunna leverera fler positiva än negativa inlägg här under under året!

Tjoho!

———————

* Det låter för övrigt som en Astrid Lindgren-plats: ”I Bloggdalen bodde Jorma. Precis under det där stora äppelträdet man kan se uppifrån den lilla höjden bakom speceriaffären.” Eller nåt sånt.

När åtta år långa drömmar slås i kras

Det var ganska exakt åtta år sen, under senhösten 2005, som idén att skapa en webb-tv-kanal föddes. Då var tanken att göra lite inslag och filma lite matcher för Vallentuna Volley och på så vis skapa en klubb-tv. I månadsskiftet januari/februari 2006 publicerades det första inslaget, från Vallentunas derby-bortamatch i Sollentuna. Men ganska snart stod det klart att det i vanlig ordning inte går att göra någonting halvdant, så när Vallentuna senare hade spelat färdigt i SM-slutspelet, och det fortfarande spelades ett gäng matcher på andra håll i Sverige, insåg jag och dåvarande sambon att det är väl lika bra att satsa på att bevaka hela Sverige då, till nästa säsong.

Sagt och gjort, och från att ha bevakat ett lag hade vi nu helt plötsligt tjugo lag att hålla reda på, i och med att herrarna blev del av det hela också. Och ganska snabbt väcktes idén om att ”tänk om man kunde livesända verkligen alla matcher i elitserien på Volleykanalen!”. Just då var det rent befängt, eftersom livestreaming var både dyrt (2 500 kr per match löd t ex en offert som kom in) och ganska meckigt på grund av ofta dåliga förutsättningar med internetanslutning. Så det förblev en utopi.

Visserligen har det gjorts en hel del livesändningar genom åren, framför allt under säsongen 2010-2011, då ett 40-tal matcher livesändes (förvisso fortfarande med varierande anslutningskvalitet) under inomhussäsongen och drygt 100 beachvolleymatcher den följande sommaren. Men det var ändå en bra bit kvar till att alla 230-ish inomhusmatcher (inklusive slutspel) och dåvarande ungefär lika många beachtour-matcher skulle gå att se live. Fortfarande för dyrt och administrativt överväldigande.

Därför var det med stor glädje och förhoppning jag i våras upptäckte lösningen på alla mina problem. En nyutvecklad streamingportal som dels på ett enkelt sätt skulle fixa både livesändning och arkivering av matcher, dels möjliggöra att involvera klubbarna själva i att för en billig penning på egen hand livesända samtliga sina hemmamatcher som inte visades i huvudsändningen – och dels fixa så att alla involverade kunde gå plus på hela grejen via reklaminslag och Pay Per View. Plötsligt hade den tekniska utvecklingen kommit ikapp mina visioner, och dessutom uppenbarade sig en möjlighet att kanske få tillbaka en del av alla de där pengarna som jag plöjt ner i Volleykanalen genom åren (jag törs inte räkna ut exakt vad det kostat under alla dessa år, men det är ett sexsiffrigt belopp, i alla fall). Hurra!

Under sommaren som gått har därför det nya systemet testats och utvecklats, och Pay Per View har försiktigt introducerats (visserligen med lite gnäll från tittare som tidigare varit bortskämda med att få allting gratis), och långsamt byggts upp för att hitta en bra nivå där varje sändning kan både stå för sina egna kostnader och även generera en intäkt utöver det så att produktionerna kan utvecklas ytterligare. Och nu känns det som om det finns ett fungerande koncept, som med lite större personalstyrka och bra planering, skulle kunna göra en bra insats både för Volleykanalen och för de enskilda klubbarna.

Dock raseras ju hela denna åttaåriga uppbyggnadsfas i bokstavligt talat sista stund genom att Volleykanalen nu plötsligt inte får sändningsrättigheter till volleyboll på elitnivå varken inomhus eller på beachen. Det som aldrig tidigare (med några få undantag) varit något problem – men nu när allting annat är ”på plats”, så att säga, så faller allting på att Viasat, uppbackade av SOK, dyker upp och ber om rätten att få sända. Volleykanalen, och samarbetspartnern Solidtango, presenterade ett upplägg för volleybollförbundet redan i våras, i samband med VM-kvalet för herrar i Halmstad, där det var premiär för sändningarna via den nya portalen. Upplägget innebär att Volleykanalen skulle producera en huvudsändning från varje omgång i både herrarnas och damernas elitserie, och att klubbarna själva skulle erbjudas att hyra in sig på varsin egen underkanal, där man kunde livesända alla sina hemmamatcher som inte går i huvudsändningen, och dels administrera sin egen reklam i sändningen, dels få intäkter via Pay Per View direkt till klubben – ett upplägg som skulle generera hyfsade intäkter för de klubbar som gör bra sändningar och bra marknadsföring.

Processen att göra klart det här så att jag kunde börja på allvar sälja in idén hos klubbarna, drog ut på tiden över sommaren när volleybollförbundet gick på semester, och ganska nyligen kom beskedet att en ”annan aktör” plötsligt också var intresserade, och tydligen fick förtur på en uppgörelse. När jag klurade ut att det var Viasat som var den här andra aktören så kändes det ju som om det var rätt kört redan från början. ”David mot Goliat” var min liknelse på Twitter, men det var ju egentligen ganska fel, i och med att David i det här fallet fick ägna matchen åt att vänta utanför dörren.

Volleykanalen står ju och faller så att säga lite med möjligheten att sända volleyboll, det säger sig ju självt. Det är lite nackdelen med att driva en så nischad kanal. Man kan ha ett hur bra fungerande koncept som helst, men har man inte tillgång till ”råvaran” så blir det aldrig någon bra slutprodukt. Så just nu känns det ungefär som att man jagat regnbågens slut i flera år, och när man äntligen kommer fram visar det sig att krukan precis har blivit tömd.

Och ja, jag är jäkligt bitter, det går inte att komma ifrån (även om det var ännu värre i går). Volleybollen har på nåt sätt varit kvinnan i mitt liv sedan tonåren, som jag har spenderat sju dagar i veckan, 16 timmar per dygn, med att tänka på och leva med i olika former, och nu känner jag det lite som om jag blivit lämnad vid altaret efter att vi haft åtta rätt bråkiga års förlovningsperiod. Den bittra delen av mig vill bara säga ”ah, fuck it!” och lägga ner allt vad Volleykanalen heter och säga upp bekantskapen med volleyboll.

Men sedan finns det en entreprenörsdel av mig som är tillräckligt dum i huvudet för att ha några alternativa spår som den vill utforska istället. Dessa två personligheter sitter just nu i segdragna förhandlingar medan jag själv sitter i soffan och funderar över mitt liv…

Den lille hemmafixaren

De som har varit hemma hos mig vet att det inte är jättestort. Det går att bo här; man kan till och med vara två, och man kan till och med bjuda hem sjutton stycken andra på fest. Men det är ju inte direkt så där gott om plats så man bygger en tv-studio i lägenheten, precis.

Just därför bygger jag en tv-studio i lägenheten. De flesta vet ju att Volleykanalen är min grej, och när sändningar inte görs ifrån olika idrottshallar och stränder runt om i landet, så behöver de nånstans att produceras. Bilden ovan illustrerar hur redaktionen utsmyckats med vederbörlig bakgrundsdekor för att möjliggöra inspelning av program.

Jag brukar säga att Volleykanalens ambitioner är i klass med SVT, men att budgeten är i klass med SVT:s kaffekassa. Nu kan vi snart också lägga till att studion är i klass med SVT:s handikapptoalett.

Den dagen Volleykanalen också kan få en del av tv-licenspengarna (UR får ju, trots att ingen tittar!), då skulle det nog kunna bli en större studio… Till att börja med.

Det var jag, jag erkänner!

Jadå, det var jag. Det finns ingen anledning att ljuga eller försöka hitta på undanflykter. Det är bara att komma clean och erkänna rakt av.

Det var jag som inte skrev sen 3 november.

Inte för att det inte hänt saker, för det vore ju märkligt om verkligen ingenting whatsoever hade hänt sen dess, utan mest för att jag ju som bekant är en periodare. Ibland skriver jag fjorton inlägg om dan (nåja) och ibland tar det fjorton dagar utan ett inlägg.

Men livet rullar på (bokstavligt talat de dagar då jag kör buss) och det känns alltid som om tiden går alldeles för fort! Eller så är det för att man är för gammal så dagarna känns kortare än de gjorde när man var fem och en sommar var som ett halvt liv.

Hur som helst, det är en del ups och alldeles för mycket downs i mitt liv just nu. Utan att gå in på för mycket detaljer kan jag i alla fall säga att det är en hel del att fundera på just nu… Förhoppningsvis kommer allt att lösa sig till det bästa (vad nu det är) förr eller senare.

Men en positiv sak är i alla fall att det är Svenska cupen i volleyboll den här helgen – och Volleykanalen ska sända under hela morgondagen. Vilket förvisso betyder att jag måste gå upp klockan halv sex i morgon, men det ska väl gå bra, antar jag. Fyra matcher blir det under morgondagen och förhoppningsvis håller rösten hela dan (jag ska försöka få tag på en expertkommentator på plats så jag får lite avlastning).

Vill man se och höra mig som kommentator gör man det på Volleykanalens livesändning.

Fast det var faktiskt nära i dag att det inte blev nån livesändning i morgon… För jag höll på att glida av vägen med bilen i en snöig kurva här i området, och rakt in i ett metallstaket. Och eftersom jag bara höll 30 så var det inte livet som passerade revy när bilen fortsatte framåt trots att jag svängde, utan det var bara en ögonblicklig insikt i att ”jävlar, sändningen i morgon!”. Men som tur var fick däcken fäste i sista sekunden och både jag och framför allt bilen klarade sig helskinnade (-plåtade). Puh.

Road trip down south


Foto: Kimme Rosenqvist

Helgen gick som vanligt i volleybollens tecken. För tredje veckan i rad. Elitserien är igång på allvar. Jag inser att det här nog faktiskt är det första inlägget som riktigt behandlar det här, och för det skäms jag lite. Volleyboll är ju både ett av mina största intressen och även det jag kallar för mitt jobb, så det borde jag kanske fokusera lite mer på.

Nåväl, misströsta icke, here it goes. Den här helgen var det dags för en dammatch: Engelholm mot Örebro i Rönnehallen i Ängelholm. En nätt liten tripp på 56 mil enkel resa från redaktionen i Täby. Drygt sex timmar i bil, alltså, beroende på hur ofta och länge man stannar längs vägen. Den här gången hade jag bokat hotellrum i Ängelholm  för natten efter matchen, för att sitta och köra fram och tillbaka samma dag är inget man gärna gör (även om det faktiskt har hänt så sent som avgörande SM-finalen i våras. Icke att rekommendera).

Hur som helst, Engelholm mot Örebro låter ju på papperet som en eventuell femsetare och en spännande match, men Örebro är inte riktigt sig själva hittills i år och hade två 0-3-förluster innan den här matchen. Vilket följdes upp med ytterligare en, skulle det visa sig. Enligt den officiella statistiken tog matchen 61 minuter… Förhoppningsvis får vi se en uppryckning av Örebro framöver. Som jag brukar säga så gäller det ju trots allt att den enda matchen som är riktigt viktig att vinna är den sista på säsongen. Visserligen en sanning med modifikation, eftersom man behöver vinna åtminstone ett par matcher även tidigare för att över huvud taget ta sig till slutspel, men you get my point?

Som en liten avstickare kan jag ju konstatera att det här ju innebär att jag är rätt skeptisk mot det som är rätt vanligt inom till exempel hockeyn, att man sparkar tränaren redan i november när det går dåligt för laget 40 omgångar innan slutspel…. Vi ser som tur är inte det speciellt ofta i volleyboll. Kan knappt påminna mig nån förutom Elverkets finske tränare 2001/02.

Var var vi? I Ängelholm, ja. Det enda spännande i matchen var väl egentligen hur illa Tina Johanssons skada egentligen var – Örebros center som landade på en motspelares fot under nätet och verkade vrida till både knä och fotled. Jag kanske får anledning att återkomma i det ämnet om jag får veta mer…

I övrigt var det inte speciellt spännande varken under eller efter matchen. En söndagkväll i Ängelholm känns på förhand inte som ett partytillfälle, utan jag hade väl i princip förberett mig på att skaka hand med Farbror Hotelldöd hela kvällen. Jag försökte pumpa några av de som bor i Ängelholm på info om vad man eventuellt kunde företa sig, men ingen hade nåt tips – och ingen bjöd heller hem mig på ett par öl. Märkligt, jag som är så trevlig!

Så det blev en jobbkväll på hotellrummet med den här fantastiska redaktionsmiljön:

Notera det stora och perfekt höjdanpassade skrivbordet! Lyxobert!

Hela dagen i dag har i stort sett ägnats åt att ta mig hem. Drygt sex timmar är ju som en hel arbetsdag…

Plötslig ”ledighet”

Sitter just och konstaterar att jag har en oväntad kväll framför mig. Inte oväntad såtillvida att jag inte trodde det skulle bli kväll i dag, utan oväntad för att jag trodde att jag skulle gå på BRF-styrelsemöte i kväll, men det blev inställt, så nu sitter jag här och har hela kvällen (nåja, jag ska upp 04:50 i morgon, så ”hela kvällen” betyder ungefär fram till 21) på mig att göra annat.

Då får det bli lite vinjettmeckande. Det är ju seriepremiär i volleyboll på söndag – eller lördag, om an ska vara noga, men för min del blir det söndag. Volleykanalen ska ju sända två matcher från Örnahallen i Hylte på söndag, och till dess behöver jag ju en programvinjett – eller intro, om ni så vill. Så det ska jag göra nu.

Jag har ju lagt upp såna här bilder förut, men man upphör aldrig att förvånas… Så här såg termometern ut i den buss jag körde häromdan. Undrar om jag borde ha haft badbyxor på mig och delat ut isskrapor till passagerarna när de klev på?

Mormor till barnbarnet på spårvagnen (när de kommer fram till hållplatsen där de ska kliva av): – Ser du var vi är någonstans, Oscar?
Oscar: (tänker) – I Stockholm…

Sista beachturneringen för i år (?)

Rubriken är utrustad med ett frågetecken, för saker har en tendens att ändra sig i sista stund. Faktum är ju att jag under några timmar i torsdags var inställd på att jag inte skulle åka ner till Malmö och bevaka SM – men så svängde pendeln och några problem löstes, så då åkte jag ändå. Visserligen på fredag morgon så att det bara blev två sändningsdagar, men ändå. Vad jag menar är att det inte är hugget i sten att jag inte sänder nån fler beachturnering i år – knappt ens skrivet i sand heller (oh yes, pun intended) – men jag räknar inte med att det blir några fler. Nu är det ju bara två kvar på Swedish Beach Tour, Umeå och tourfinalen i Halmstad, och båda dessa sänder konkurrent… ehm, kollegorna på TV4 Sport finalerna från, och hur kul är det egentligen för mig att åka iväg och sända alla matcher utom just finalmatcherna?

Sen är det ju PAF Open, World Tour-deltävlingen på Åland, som jag ju förvisso var med på redan premiäråret 2007, men det är ju ett internationellt arrangemang vilket innebär att det inte riktigt går att mejla en vecka innan och säga ”jo, jag tänkte åka över och livesända hela rasket, det är okej, va?”, som det ju faktiskt i princip är med Swedish Beach Tour, utan där ska man vara ute i månader i förväg och ansöka om sändningsrättigheter/mediaackreditering och en hel massa administration runt det – plus att det är en veckas boende och mat, och resa fram och tillbaka. Sen ska man ju gärna ha råd att handla taxfree på båten också, för att få ut ytterligare en dimension av resan, haha!

Så nej, inget PAF Open som det verkar just nu. Men man ska väl aldrig säga aldrig, även om den representant på svenska förbundet som var mest aktiv för att se till så jag skulle kunna vara med förra gången, inte jobbar kvar längre.

Nu blir det istället att börja förberedelserna inför inomhussäsongen, som ju drar igång på allvar den 17 oktober. Mitt problem tidigare har för det mesta varit att jag varit lite dåligt förberedd hela tiden, och därför fått ta saker rätt mycket som de kommer, så just därför tänker jag satsa stenhårt på att vara så bra förberedd som möjligt, så tidigt som möjligt, den här inomhussäsongen. Sen kanske det till och med kan smitta av sig på nästa beachsäsong, också.

Beachvolley-SM i Malmö

Efter en del om och men kom jag trots allt iväg till Malmö och SM i beachvolleyboll. Hade ett par rätt oöverstigliga problem i torsdags, vilket faktiskt fick mig att, efter mycket vånda och frustration, i sista stund besluta mig för att inte åka. Men så löste sig problemen, och jag kom iväg ändå. Visserligen på fredag förmiddag, så det bara blev två sändningsdagar, men ändå.

På kvällen när jag kom ner hade jag först lite svårt att hitta arenan. Men efter lite vägbeskrivning per telefon av beachtour-vd:n Mattias så lyckades jag snirkla mig in bland de nybyggda husen i Västra hamnen. Turning Torso var ju till att börja med inte så svår att sikta på, i alla fall… Och det blåste rejält när jag klev in på arenan! Matchen som pågick när jag kom såg helt absurd ut, med elliptiska bollbanor där blåsten tog tag i bollen och nästan tryckte den tillbaka på den sidan den slagits från. Hur som helst ägnade jag mig mest åt att hitta en bra plats att rigga min kamera och övrig utrustning på, och när jag planerat klart så var speldagen också slut, så då var det dags för navigationsäventyr #2; att hitta hotellet.

Och det är ju bara att konstatera att Malmö ju inte är det minsta bättre som trafikstad än alla andra städer, med en massa enkelriktade gator, vägbulor, bussgator och konstiga skyltar. Men efter en stund hittade jag rätt, och kunde kliva in på hotellrummet där min tillfällige roommate Paul (han åkte hem dan efter) satt och kvällsjobbade lite. Så fort han var klar begav vi oss ner på stan tillsammans med SVBF:s sportchef för att avnjuta en sen middag i form av tapas.

Upp sju på lördag morgon (man måste bara älska sporten för att göra nåt sånt), och efter en hyfsad hotellfrukost (mackorna var lite torra och grapefrukten lite vattnig) så var det dags att åka iväg och rigga produktionen på centercourten. Grejerna är ju numera färdigriggade till ungefär 75 procent i sina plastlådor, vilket gör att allting går betydligt snabbare. Vid medvind och solen i ryggen kan det gå på 30 minuter från urlastning till sändningsstart. Inte illa, va?

Lördagen var ju förvisso dag ett för Volleykanalen, men dag två på seniorturneringen – vilket i och för sig inte skiljer sig speciellt mycket. Sändningen rullade på okommenterad medan jag gick runt och socialiserade lite, fotograferade en del, och – den här gången – även filmade en del extramaterial. Så det finns egentligen inte så mycket att säga om lördagen, förutom att det var kul att få se lite ”nya” lag som inte figurerat i Volleykanalen förut. SM är ju ett 32+32-lagsturnering, till skillnad från de flesta ”vanliga” SBT-deltävlingar som är 8+8, så det var en del nya bekantskaper som spelade på centercourten. Kul!

På kvällen var det dags för navigationsäventyr #3; att gående hitta vägen från hotellet till bankettlokalen. Med lite halvdassig hjälp av gps:en i mobilen, och med en gnutta ren tur, så hittade jag till slut fram till rätt ställe. Och det var förstås trevligt att se alla spelare uppklädda och fina – även om jag ibland fick tänka till både två och tre gånger för att känna igen vissa med kläderna på… * Först blev det middag (där huvudrätten inte hade mått dåligt av lite kryddor, men jag hann äta upp allt innan någon serveringspersonal dök upp), sen lite allmänt mingel. För min egen del var jag rätt inställd på att det skulle bli en ganska tidig kväll, eftersom jag ju skulle upp hyfsat tidigt (08:15) och försöka göra ett bra jobb som kommentator hela söndagen, så jag avvek vid halv tolv, nånting.

Men innan dess hann jag göra klart med en expertkommentator för hela söndagen, i form av den i kvartsfinalen utslagne, och på banketten följaktligen aningen… ehm, uppeldade Stefan Struvert, som var eld och lågor över förslaget och påpekade tre gånger att han var på för att köra alla sex matcherna, och att det skulle bli skitkul. ”Orkar du upp så att du är på plats vid 10:30 om du festar för hårt i kväll, då?” undrade jag lite försynt. Jodå, det var inga problem!

Dock visade sig min oro en aning befogad, för de 2½ första matcherna fick jag kommentera ensam. En halvschleten Stefan dök upp runt 13-tiden, och anslöt som expert efter en stor kaffe och ett par flaskor vitaminvatten, med en tämligen låg profil till att börja med. Och jag kunde förstås inte låta bli att pika honom lite i sändning, heller… Men det tog sig under dan, och lagom till finalerna var vi i toppform. Till herrfinalen fick vi dessutom nöjet att få ytterligare tillökning i kommentatorsstudion, eftersom förbundskapten Ulric Svensson gjorde oss sällskap. Och det blev riktigt bra att vara tre, tyckte jag. Premiär för min del, men det kommer högst sannolikt att bli så fler gånger, om tillräckliga kommentatorsresurser finns.

Herrfinalen i sig blev högdramatisk, med en förmodad långtidsskada på Hannes Brinkborg vid 19-19 i första set, men som efter lite bandage och is och vila visade sig vara i någorlunda form att spela vidare! Vilket han resultatmässigt gjorde helt rätt i, eftersom de faktiskt vann första set med 23-21 och sen även andra set med 21-19, inför säkerligen runt 2 000 åskådare på arenan, och vår tv-publik. Imponerande!

Vad som däremot inte var särskilt imponerande var slutanvändarkvaliteten på vår sändning. När ekonomin är som den är så är man ju tvungen att ta till vissa saker för att hålla budgeten nere, vilket bland annat innebär att man väljer ett budgetalternativ till livestreamingtjänsten, som i söndags nådde en all time low-notering vad gäller sändningstabilitet och -kvalitet, såväl som fördröjningsfaktorn i bilder kontra verklighet. Till och med några av våra tittare skämdes ** och det gick knappt att följa sändningen utan att drabbas av någon form av åkomma. Och det känns förstås inte okej att åka totalt 130 mil med en massa avancerad utrustning – och sen inte kunna leverera en slutprodukt som ens funkar som hemvideo.

Så om produktionen på plats kändes fantastiskt bra, så känns det i motsvarade mån bittert att slutprodukten inte alls höll samma standard. Så det är något att sätta högst upp på prioritetslistan inför inomhussäsongen: En bra streaminglösning för livesändningarna.

När finalerna var slut var klockan runt 18, och efter att jag packat ihop allting och sagt adjö till lite folk, kom jag iväg från Malmö vid strax efter 19. Man är ju inte jättefräsch efter en hel arbetsdag i sol och blåst, så att köra 63 mil i sträck kändes inte aktuellt, utan jag stannade faktiskt i höjd med Ödeshög och kröp ihop i baksätet och sov i några timmar. De sista 25 milen kördes med uppgående sol utanför bilrutan – ganska mysigt! Så jag var hemma vid halv fem, i tron att jag skulle kunna gå och lägga mig direkt – men katterna ville ju så klart ha mat först ***, så det blev till att börja ställa sig och greja med sånt, och att rensa kattlådan, innan jag kunde sova. Men till slut fick jag sova på min egen kudde igen – välbehövligt!

——————

* Nu vill jag inte på något sätt insinuera att det förekommer några barnförbjudna aktiviteter mellan mig och spelarna, däremot består ju spelardräkterna ofta av väldigt lite tyg – och en del spelar till och med i bar överkropp (dock är det uteslutande herrspelare som gör det, av aningen oklar anledning. Kanske svettas de mer och måste klä av sig mer, vad vet jag?).

** Vilket är lite intressant eftersom de inte hade någon skuld i det hela, varken ekonomisk eller arbetsinsatsmässigt.

*** Ingen fara, grannen hade koll på dem medan jag var borta, så de hade inte varit utan mat i tre dar, men de vill ändå alltid ha mat så fort man visar sig hemma.

Kanske på tiden, då?

Jag vet att jag har behandlat den här bloggen på ett lite… ehm, elakt sätt. Ignorerat den. Liksom tänkt på den, men bara sagt att ”jag gör det sen”. Inte så schyst. Jag är en dålig bloggare.

Så vad har hänt sen sist, då? Sommaren tuffar ju på som det är tänkt; det här finfina vädret som har varit nu är nåt som jag aldrig skulle få för mig att klaga över. Jag kan klaga över att det är för varmt i bussen eller i sovrummet och så där, men det beror ju oftast på obefintlig AC. Vädermässigt får det mer än gärna vara varmt – hellre det än fyra plusgrader och duggregn! Det blir man inte så solbränd av.

Några beachvolleyturneringar har jag hunnit vara på, också. Tyvärr kostar det ju lite mer att åka på beachturneringarna än på inomhusmatcherna, eftersom det behövs övernattning och sånt, och det är inte direkt så att sponsorerna står i kö för att få köpa reklamtid (märkligt nog!), så jag har fått prioritera lite. Helst skulle jag ju förstås åka på alla Swedish Beach Tour-deltävlingar, men det finns ju en gräns för hur mycket egna pengar man kan skjuta till för att göra nåt som egentligen mest andra vinner nåt på (även om jag så klart tycker att det är kul, men ändå).

Jag och expertkommentator Jessica Sandberg under finalmatcherna i Swedish Beach Tour Linköping. Foto: Tora Hansson

Förhoppningsvis löser det sig så att jag kan avsluta beachsäsongen för Volleykanalens del med en bra SM-helg i Malmö kommande helg. Jag har ju dessutom lite andra faktorer att ta hänsyn till för att få ihop det, också. Numera är jag ju sambo med (tjänstehjon åt?) två luddskallar i form av Parre och Sigma:

Och det gäller ju dessutom då att hitta en kattvakt under de dagar jag är borta – vilket så klart inte är det lättaste så här under semestertider. Folk har nämligen en tendens att planera in annat istället för att vara hemma och ta hand om mina katter… Märkligt.

I övrigt, då? Inget Midnattsloppet för min del – det var fullbokat när jag skulle anmäla mig! Har aldrig varit med om det förut! Men jag är i alla fall anmäld till halvmaraton 11 september, så det gäller att försöka ligga i med träningen lite bättre nu än vad jag gjorde innan maraton… Mitt nya träningsmotto är ”Inte tänka – bara göra!”, eftersom jag har en fantastiskt välutvecklad förmåga att komma på undanflykter från träningen när jag tänker efter lite för mycket. Målsättningen med halvmaran i år är att försöka komma i närheten av de där 1:49 som är mitt personliga rekord. Egentligen är ju målet att greja det på 1:30, men det hade krävts lite mer träningsdisciplin redan från mars/april för att det skulle kännas realistiskt.

Mitt nya godis är nyttigt

Kiwi

Så här ser det ut på mitt skrivbord just nu. Efter åratal av skepticism till denna håriga frukt, har jag insett att man aldrig är bättre än att man kan bättra sig, vilket innebär att jag numera har kiwi som min nya favoritfrukt. Inte illa när nåt som är nyttigt också visar sig vara himmelskt gott. Kan inte minnas att jag har ätit kiwi förut i såna här mängder, men bättre sent än aldrig.

Om inte annat så är det ju nyttigare än de bullar som en av spelarna i Örebros damlag i volleyboll hade lovat bjuda mig på när jag kom till Idrottshuset i Örebro i lördags för att bevaka deras match mot Elverket till Volleykanalen. Till saken hör att hon dessutom hade glömt att ta med dem… Gissa om hon kommer att få äta upp det (!) framöver… Moahahaha!

Och ja, det är helt okej att förse media med hembakta mutor för att försöka ge det egna laget några fördelar i bevakningen. Jag säger inte att det hjälper, men jag vill ändå framhäva att skulle det vara nån annan volleybollspelare som vill bjuda Volleykanalens medarbetare på bullar eller kladdkaka eller något annat gott att äta så kommer det inte att behandlas som någonting negativt, i alla fall…