Jag kommer säkert kunna komma med tillägg under ett antal veckor framöver, för det var så mycket som hände när jag var där nere som är värt att berätta men som man inte kommer på vid första försöket. På så vis saknar jag min gamla Nokia 9110 där man kunde skriva (med RIKTIGT TANGENTBORD, gadd dämet!) in minnesnoteringar och roliga citat till bloggen. Försök ha tålamod till det med sifferbaserat tangentbord… Tror inte det.
Det var mycket engelsmän (och engelskvinnor, för den delen) i Magaluf. Den svenska säsongen tar ju slut i princip i och med att skolorna börjar, men av någon för mig okänd anledning är den engelska säsongen några veckor längre. Dessutom bodde vi på ett hotell, Isla Porrassa (bara namnet förpliktigar ju onekligen), som låg mitt på Magalufs högljuddaste bargata, med hur många engelska barer som helst just nedanför vår balkong. Och är det en sak som man konstaterar vid ett sådant tillfälle, så är det att så fort engelska killar blir fler än två, så måste de alltid sjunga tillsammans. Och det är förstås ingen skönsång, utan det är alltid, jag säger alltid, bröliga engelska fotbollsramsor. Och jag tror för övrigt att de få bråk vi såg på stan, alla orsakades av att de inblandade hade olika favoritlag i fotboll.
Ack, dessa engelsmän och deras fotbollsreligion.
Däremot finns det faktiskt trevliga engelsmän (och -kvinnor), jag vill inte säga nåt annat – även om de inte är så jäkla snygga, direkt, varken killarna eller tjejerna. Jag träffade ett gäng (två killar och två tjejer) i samband med att jag blev antastad av en hora i en gränd (jodå, hon tog mig mellan benen och frågade om jag inte var man nog, när jag sa nej tack till henne, och höll fast mig i armen när jag försökte gå därifrån. Plus att hon var ful), som räddade mig från nämnda yrkeskvinna, och efter ett tag satt vi på en trottoar och lekte Tjugo Frågor. Dock avbröts leken med jämna mellanrum så fort det passerade andra engelska killar, eftersom de två killarna i vårt sällskap naturligtvis var tvungna att resa sig upp och sjunga och peka mot de förbipasserande killarna – som oftast sjöng med eller sjöng en egen ramsa om ett annat fotbollslag.
Ack, dessa engelsmän och deras fotbollsreligion.
Men de gav mig i alla fall komplimanger för min engelska. ”Du pratar ju prydligare än vad vi gör!”, och med tanke på deras slarviga Birmingham-dialekt med mest vokalljud, så valde jag att inte protestera så högljutt… Dessutom fanns det ju ytterligare ett sätt att bli poppis hos dem, eftersom de höll på Aston Villa. Och det var, såklart, att nämna Olof Mellberg, som spelade i Villa i sju år. Genast spred sig ett högljutt gillande i hela gruppen…
Ack, dessa engelsmän och deras fotbollsreligion.
originaltalkback.wordpress.com 