Elitsatsning = dåligt?

Läser om SVT:s enkät apropå elitsatsning. Vill twittra om det. Inser att det blir för långt. Börjar skriva på Facebook om det. Inser att det blir för långt. Så här är vi nu.

Jag är, i sak, inte emot elitsatsning om det görs på rätt sätt. Problemet är egentligen att själva begreppet ”elitsatsning” sticker i ögonen på väldigt många, dels eftersom det svenska jantesamhället ju inte kan låta nån vara bättre än andra och komma undan med det, dels eftersom de nog förknippar en elitsatsning enbart med att barn petas ur sina lag.

Att däremot ge barn förutsättningar att till exempel spela fotboll och ha roligt och känna att de kan utvecklas och utmanas, oavsett om de råkar ha två före detta landslagsspelare till föräldrar, eller om de över huvud taget knappt sett en boll förut är väl egentligen en självklarhet. Eller borde vara. Men man värnar alltid om den som har det svårare för sig, både i skolan och inom idrotten – och det är absolut inget fel med det. Det ska man göra. Men det är minst lika viktigt att värna om dem som har det lätt för sig. Är du duktig på ishockey och åker åttor baklänges runt dina lagkamrater på träningarna, medan de försöker åka skridskor utan att stödja sig på klubban, kanske du tröttnar ganska snabbt. Visst är det roligt att vara bäst, men man utvecklas inte om man inte blir utmanad.

Dessutom är det en fördel om man redan på ett tidig stadium lär sig att alltid vara på tå; att alltid både vilja och ha förmågan att lära sig nåt nytt. Bli ännu bättre. För hur ska de där åtta-åkande hockeyspelarna klara sig när de kommer upp i junior- och senioråldern, nr det plötsligt är ett helt lag som är (minst) lika bra som de själva? Hur ska de ställa om från att lalla runt och leva på sin talang, till att jobba hårt och slita på träningarna för att hänga med i konkurrensen?

Tro mig. Jag vet vad jag pratar om. Inte från idrottsvärlden (jag började med organiserad lagidrott på ett ganska sent stadium, och exponerades så att säga mer för den omvända situationen), men väl från skolans värld, som ju faktiskt är i princip samma sak. Jag lärde mig läsa när jag var fyra men tvingades ändå ”lära mig” alfabetet tre år senare. Det var inte speciellt utmanande. Istället tvingades jag hitta egna utmaningar redan i ettan, som till exempel att tävla med en klasskamrat om vem som kunde räkna längst på engelska. Men hela låg- och mellanstadiet var mest en transportsträcka, och när det väl började bli utmanande och svårt, så hade jag ingen studievana och då blev det jobbigt av den orsaken istället. Helt i onödan.

”Elitsatsning” är med andra ord ett alldeles för snävt, kvällstidningsvänligt, begrepp. Det betydligt mer omständliga ”individanpassat möjlighetsskapande” vore istället en mycket mer passande beskrivning av vad det borde handla om: Att ge alla samma möjligheter att ha kul, att utmanas och att utvecklas, oavsett deras förutsättningar och kompetens.

Varför ska det vara så svårt?

——————

Källa: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/enkaten-om-elitsatsande-klubbar